Diagnosticering av glaukom

Glaukom diagnosticeras baserat på olika typer av ögonundersökningar, som består av mätning av ögontryck, bedömning av ögats kammarvinkel, synfältsundersökning samt skanning av synnervspapillen i ögonbotten och näthinnans nervfiberlager.

Ögontryck

Statistiskt sett är ett normalt ögontryck i ett friskt öga 10–21 mmHg (millimeter kvicksilver). Hos hälften av glaukompatienterna är trycket ändå under 21 mmHg och merparten av patienterna vars tryck är 22–30 mmHg får inte glaukom. Risken för att insjukna i glaukom ökar dock märkbart om ögontrycket stiger över 30 millimeter kvicksilver. Andra riskfaktorer omfattar bland annat ålder, ärftlig benägenhet och närsynthet.

Bedömning av ögats kammarvinkel

Med hjälp av linsen, som placeras på hornhinnan som bedövats med ögondroppar, bedöms kammarvattenflödet inne i ögat. Med andra ord kontrollerar man om det är fråga om öppen- eller trångvinkelglaukom. Undersökningen är smärtfri.

Synfältsundersökning

Med synfältsundersökning kartläggs periferisynens omfattning och eventuella brister i synfältet. Med hjälp av synfältsundersökning är det möjligt att i god tid upptäcka till exempel permanenta skador på synnerven som orsakats av glaukom redan innan patienten själv upptäcker förändringar i synförmågan.

Avbildning av synnervspapillen i ögonbotten och näthinnans nervfiberlager

Diagnosticering av glaukom förutsätter bedömning av förutom synfältet också synnervspapillen och näthinnans nervfiberlager. Eftersom en bild säger mer än tusen ord, lägger avbildningen grunden för uppföljningen. Vanligtvis framskrider en glaukomskada långsamt, varför verifieringen av en individuell, trygg trycknivå kan ta 3–5 år.

Normalt högeröga.Vänster öga med glaukom. Det mörka skadade området, som de vita pilarna visar, omringar gula fläcken (stjärna). Den röda pilen indikerar blödning och förlopp.
 

Kyllä

Uppdaterad  2.12.2019