I det här avsnittet beskrivs behandlingsalternativen för de olika symtomen. Du kan läsa mer om behandling av ögon- och munsjukdomar i separata avsnitt. Majoriteten av patienterna med Sjögrens syndrom har en mild klinisk bild och behöver inte antireumatiska läkemedel.
Behandling av torrhetssymtom
Torrhetssymtomen kan behandlas genom att anpassa boendemiljön, lokal behandling eller medicinering i tablettform. Torrhetssymtomen kan vara milda till mycket allvarliga. Vid lindriga symtom räcker det med fuktgivande topiska behandlingar. Vid svårare symtom kan det bli aktuellt att bedöma om det behövs behandling inom den specialiserade sjukvården. Traditionella läkemedel mot reumatism har visat sig ha liten effekt på torrhetssymtom.
Om möjligt bör man avlägsna faktorer som förvärrar torrhetssymtomen ur sin miljö. Torrhet i ögonen kan förvärras av dåligt riktat ljus, en för högt placerad skärm, luftkonditionering, damm och kontaktlinser. Torrhet i munnen kan förvärras av olika mediciner, hormonella förhållanden, uttorkning, starkt smaksatt mat, alkohol, tobak och psykologiska faktorer.
Fuktgivande ögondroppar och ögonkrämer används för att fukta ögonen. Symtomen kan även kontrolleras genom att skydda ögonen mot drag, till exempel under bilresor, och genom att använda skyddsglasögon.
Torrhet i munnen kan lindras med lokalt administrerade preparat. Xylitoltuggummi kan också vara till hjälp. Regelbundna tandläkar- och munhygienistbesök är viktiga, eftersom den minskade salivutsöndringen utsätter tänderna för karies.
Glidmedel och lokal östrogenbehandling används mot torra slemhinnor i slidan. Fuktgivande krämer används för torr hud.
Behandling av allmänna symtom
Behandlingen av de allmänna symtomen vid Sjögrens syndrom är individuell. Ledvärk behandlas främst med antiinflammatoriska läkemedel. Ledinflammationer behandlas med hydroxiklorokin och vid behov med låga doser av glukokortikoider. Långvariga ledinflammationer kan också behandlas av andra reumatologer med antireumatiska läkemedel som metotrexat, om det behövs.
Raynauds fenomen behandlas genom att hålla fingrarna och tårna varma och undvika rökning. Vid behov används blodkärlsvidgande läkemedel, varav den vanligaste är en långtidsverkande kalciumblockerare.
Den nuvarande rekommendationen är också att säkerställa ett tillräckligt intag av D-vitamin.
Vid behov använder man höga doser av glukokortikoider, cytostatika och i specialsituationer biologiska läkemedel om patienten har symtom i de inre organen, till exempel lung- eller njursymtom, muskelinflammation, neurologiska symtom eller blodkärlsinflammationer. I sådana fall vårdas patienten av den specialiserade sjukvården.