Myosit

Myositer är en ovanlig sjukdomsgrupp vars orsak är en inflammationsreaktion i musklerna. Myositernas bakomliggande orsak är okänd. I vissa fall producerar immunsystemet antikroppar som angriper kroppens egen muskelvävnad.

De vanligaste formerna av myosit

Inflammation i flera muskler (polymyosit) och inflammation i huden och musklerna (dermatomyosit) är de vanligaste formerna av myosit. En lindrig form av myosit kan också vara ett symptom på ledgångsreumatism, Sjögrens syndrom eller SLE. En elakartad tumör kan vara den utlösande faktorn till dermatomyosit hos en liten del av patienterna.

Förekomsten av myositer

Myositer är ovanliga. Myosit konstateras endast hos cirka 50 personer årligen i Finland. Myosit kan debutera i vilken ålder som helst, men vanligtvis debuterar sjukdomen i 50–70-årsåldern. Två tredjedelar av de insjuknade är kvinnor. Myosit är en långvarig (kronisk) sjukdom.

Symptom på myosit

Det viktigaste symptomet på myosit är symmetrisk muskelsvaghet, som huvudsakligen visar sig i de stora musklerna vid extremiteternas övre del, till exempel lår och axlar. På grund av muskelsvagheten kan det till exempel vara svårt att stiga upp från stolen eller att lyfta armarna högre än till axelhöjd. Musklerna kan vara ömma. Muskelsvagheten börjar ofta långsamt.
Det kan förekomma allmänna symptom som feber, trötthet och viktnedgång.
Dermatomyosit debuterar oftast med hudsymptom. Den typiska hudförändringen är lite upphöjd och mörkröd till färgen. Hudförändringarna förekommer oftast på musklernas sträcksida och handryggen samt runt ögonen, där huden blir blåröd. Utöver hudsymptom kan även muskelsymptom som påminner om dermatomyosit förekomma.
Dessutom känner man till en s.k. inklusionskroppsmyosit. Den ger upphov till en lindrigare muskelinflammation än vid poly- och dermatomyosit. Symptomen debuterar ofta långsammare och muskelsymptomen kan även visa sig på underarmarna och vaderna samt i ansiktet.

Undersökningar vid misstanke om myosit

Om man misstänker myosit undersöks bl.a. blodets halt av muskelenzym (CK) och inflammationsvärden. Andra undersökningar är ENMG, dvs. elektroneuromyografi, magnetkameraundersökning av musklerna och mikroskopisk undersökning av muskelbiopsi. Förutom en muskelbiopsi tas även en hudbiopsi då man misstänker dermatomyosit. Blodets CK-värde är endast lite förhöjt och ENMG visar endast lindrig avvikelse vid inklusionskroppsmyosit. De typiska muskelfynden för sjukdomen syns på magnetkameraundersökning och en lyckad biopsi fastställer diagnosen.

Behandling mot myositer

Den viktigaste behandlingen är kortison. Ofta är man tvungen att använda kortison i flera års tid. Vid behov kan immunhämmande läkemedel och i undantagsfall biologiska läkemedel användas vid sidan av kortison. Sjukdomen har en tendens att förvärras med årens lopp men läker ut helt hos en del av patienterna. En viktig del av behandlingen mot myosit är att rehabilitera musklerna. Man har inte fått god effekt av läkemedelsbehandling mot inklusionskroppsmyosit. Behandlingen är främst rehabiliterande. Behandlingen mot myosit och tillfrisknandet stöds av hälsosamma levnadsvanor.

Päivitetty  24.5.2019 10.18