Temporalarterit är den vanligaste formen av jättecellsarterit. Till en följd av den inflammatoriska reaktionen i jättecellsarterit förtjockas blodkärlens väggar och blodtillförseln hämmas i de vävnader som blodkärlen försörjer. Detta leder till syrebrist i målorganet. Bestående förlust av synen är den mest fruktade komplikationen.
I allmänhet uppkommer symptomen på jättecellsarterit inom loppet av några dagar eller veckor. En ny eller annorlunda form av huvudvärk, som oftast är ensidig, bultande och sämre på natten, är det vanligaste första symptomet. Smärtan förekommer oftast vid tinningarna.
Bilden visar tinningartärens plats.
Även mer utbredd huvudvärk eller huvudvärk som koncentrerar sig till nacken och bakhuvudet kan förekomma. Hårbottnen kan vara öm och käkmusklerna kännas trötta eller ömma då man tuggar. I sällsynta fall förekommer smärta i tungan eller vid sväljning.
Jättecellsarterit orsakar ofta kraftiga allmänna symptom, till exempel feber, trötthet, aptitlöshet, viktnedgång och depression. Smärta och stelhet i de stora muskelgrupperna på morgonen, s.k. polymyalgia rheumatica, förekommer hos upp till hälften av dem som drabbats av jättecellsarterit.
En snabbt övergående synfördunkling (amaurosis fugax) är det första symptomet på en hotande förlust av synen. Fördunklingen kan inbegripa hela synfältet eller bara en del av det. Dubbelseende kan också vara ett varningssymptom. Om dylika symptom uppkommer ska man omedelbart uppsöka jourhavande läkare, som remitterar patienten till specialist för bedömning.
Blodsänkan och nivån av C-reaktivt protein är i allmänhet tydligt förhöjda på grund av inflammationen. Anemi är också mycket vanligt.
Jättecellsarterit diagnostiseras och behandlingen inleds av den specialiserade sjukvården. Man ska söka sig till jouren omedelbart om sådana symptom som passar in på jättecellsarterit uppkommer. Om symptomen begränsar sig till ögonen ska man söka sig till en enhet för ögonsjukdomar. Om de allmänna symptomen är dominerande ansvarar vanligtvis antingen en internist eller en reumatolog för behandlingen.
Histologisk undersökning av en artärbiopsi fastställer diagnosen. I den specialiserade sjukvården tas en liten bit av tinningsartären under lokalbedövning av en kirurg. Det är fråga om ett ofarligt kirurgiskt ingrepp. Då artärväggen undersöks med mikroskop syns typiska inflammatoriska förändringar. Alltid är det inte möjligt att hitta inflammation på grund av att förändringarna uppträder fläckvis.
Man har försökt förbättra diagnostiken av jättecellsarterit genom olika slags bilddiagnostik. Med hjälp av högklassig ekografi kan tinningsartärerna urskiljas väl och det går till och med att se inflammatoriska förändringar i artärväggen. Om man misstänker vaskulit i de stora artärerna, utan inflammation i tinningsartären, är magnetkameraundersökning och positronemissiontomografi (PET) användbara metoder. Bilddiagnostikens betydelse vid diagnostiken och uppföljningen av jättecellsarterit förväntas bli klarare under de närmaste åren.
Kortisonbehandling inleds redan innan diagnosen har fastställts i samband med jourmottagningen och symptomen ger oftast med sig fort med den. Den inledande kortisondosen är hög, vanligtvis 40‒60 mg prednisolon, prednison eller metylprednisolon om dagen. Jättedoser av intravenös metylprednisolon används som inledande behandling om patienten riskerar att förlora synen. Samtidigt inleds behandling med acetosalicylsyra för att förebygga blockering av blodkärlen. Kortisondosen bibehålls på en hög nivå under några veckors tid och minskas sedan gradvis samtidigt som symptomen och blodets inflammationsvärden följs upp. Uppföljningen sköts genom samarbete mellan den specialiserade sjukvården och primärvården. Kortisonbehandlingen och den övriga behandlingen fortsätter vanligtvis i minst 2 år. Lämpliga magskyddande läkemedel och profylaktiska läkemedel mot benskörhet är viktiga under behandlingen. Även andra eventuella biverkningar av kortison ska tas i beaktande.
Prognosen för jättecellsarterit är god, men sjukdomen kan återkomma. På grund av kortisonbehandlingens biverkningar kan den vara svår att genomföra. Därför kan läkemedel som ersätter kortison användas vid sidan om kortisonet. Man uppnår en varierande effekt med immunmodulerande läkemedel, till exempel metotrexat, leflunomid och azatioprin. Tocilizumab som hör till gruppen biologiska läkemedel har visat sig vara ett lovande nytt behandlingsalternativ. Tocilizumab binder till interleukin-6-receptorer och man har redan forskningsrön om dess effektivitet.