Ledgångsreumatism är en långvarig sjukdom med allmän inflammation i kroppen vars huvudsakliga målorgan är lederna. Ledgångsreumatism är 2-3 gånger vanligare hos kvinnor än hos män. Sjukdomen debuterar oftast kring 60 års ålder.
Incidensen av nya fall av ledgångsreumatism varierar i olika länder och 0,24–0,9 procent av befolkningen lider av sjukdomen. Det är typiskt att ledgångsreumatism yppar sig i form av polyartrit. Om sjukdomen förblir obehandlad kan den leda till skador i lederna, svår invaliditet och en för tidig död.
Att få en tidig diagnos och snabbt sätta in en behandling har en avgörande betydelse för prognosen. Idag finns många läkemedelsalternativ och symptomen kan försvinna helt med hjälp av dem.
Tidiga symptom på ledgångsreumatism
Ledgångsreumatismen har redan debuterat som en immunologisk störning i kroppen trots att ledinflammationer ännu inte kan observeras, eller är övergående.
Redan flera år innan den egentliga ledinflammationen bryter ut kan händelsekedjan som leder till ledgångsreumatism ha kommit igång. Autoantikroppar som är ett tecken på sjukdomen kan påvisas i blodet, till exempel reumatoid faktor (RF) och citrullinpeptidantikroppar (CCP-ak). Anemi och förhöjt inflammationsvärde (CRP) kan förekomma redan i detta skede. Lederna är stela på morgonen då man vaknar och det kan vara svårt att till exempel knyta nävarna eller öppna mjölkkartongen. I det första skedet av sjukdomen är det svårt att ställa diagnos, eftersom symptomen ännu är diffusa.
Om man snabbt kan komma igång med antireumatisk behandling då ledinflammation visat sig kan egentlig kronisk ledgångsreumatism möjligtvis förebyggas.
Symptom och fynd vid ledgångsreumatism
Ledsymptomen är värst på morgonen men avtar ofta inom ett par timmar. På morgonen kan händerna vara klumpiga och sakna presskraft och det är till exempel svårt att öppna ett mjölkpaket. Den inflammerade leden känns varm och är öm för beröring. Patientens knogleder, mellersta fingerleder, handleder (bild) och tårnas grundleder (bild) är i allmänhet flexibelt mjuka och svullna.
Ledsvullnaden gör det svårt att knyta näven (bild) och skostorleken kan öka på grund av trampdynans svullnad. Ledgångsreumatism försvinner inte utan behandling när den väl har brutit ut.
Det har observerats att både ärftliga faktorer och miljöfaktorer kan leda till att ledgångsreumatism bryter ut. Rökning är tills vidare den enda kända riskfaktorn.
Laboratorie- och bilddiagnostiska undersökningar
Patienter med ledgångsreumatism har ofta förhöjda inflammationsvärden, till exempel CRP och sänka i blodet. Vid inflammationsanemi är blodets hemoglobin (Hb) lågt trots att det inte råder järnbrist i kroppen. Resultaten av lever- och njurfunktionstest är oftast normala och screening av urinen visar inga avvikelser. När det har konstaterats att patientens leder är inflammerade undersöks reumatoid faktor (RF) och citrullinpeptidantikroppar (CCP-ak) i blodet.
Vid ledgångsreumatism påvisas reumatoid faktor eller citrullinpeptidantikroppar i blodet hos två av tre patienter. Trots att diagnosen inte förutsätter att de kan påvisas är de ett kraftigt tecken på ledgångsreumatism. En utveckling av erosioner, dvs. ledskador (bild), är dock sannolik då ledgångsreumatismpatienten har en kraftigt förhöjd nivå av citrullinpeptidantikroppar i blodet.
Det är bra att analysera synovialvätskan i fall där orsaken till ledinflammationen är okänd. På grund av den förhöjda mängden vita blodkroppar är synovialvätskan i allmänhet något grumlig och dess viskositet förminskad (bild) vid ledgångsreumatism.
Till stöd för läkarens kliniska undersökning görs ultraljuds- (bild) och röntgenundersökningar. Vid behov görs en magnetkameraundersökning för att skilja åt ledinflammation och olika strukturella orsaker till ledsymptom, samt för att bedöma ledskadornas allvarlighetsgrad.
Enheter som erbjuder multiprofessionell behandling genomför i allmänhet dessa undersökningar.
Gradering av behandlingen mot ledgångsreumatism
Att dämpa inflammationen i kroppen, dvs. åstadkomma en remission av sjukdomen, är syftet med behandlingen mot ledgångsreumatism.
Genom en tidig diagnos och en så effektiv behandling som möjligt redan i ett tidigt skede kan utvecklingen av bestående förändringar hos de flesta insjuknade fördröjas eller till och med förhindras.
Patienten remitteras utan dröjsmål till reumatologisk bedömning då man misstänker ledgångsreumatism. Sjukdomen kan vara svår att fastställa i ett tidigt skede och behandlingen kräver specifik sakkunskap. Därför är det en reumatolog eller en annan läkare som är insatt i reumatiska sjukdomar som ställer diagnosen och sätter in behandlingen. Reumatiska sjukdomar behandlas multiprofessionellt.
Behandlingen av reumatiska sjukdomar är långsiktig och kräver att patienten är följsam. Den helhetsbetonade behandlingen av ledgångsreumatism omfattar även hälsosamma levnadsvanor.
Patienter med ledgångsreumatism använder både primärvårdens och den specialiserade sjukvårdens tjänster.
Läkemedel mot ledgångsreumatism
Hörnstenen i behandlingen mot ledgångsreumatism är en läkemedelsbehandling som hämmar kroppens immunreaktioner och dämpar inflammationen. Metotrexat är det mest använda läkemedlet mot reumatism. Kombinationsbehandling (Reko-behandling) består av metotrexat, sulfasalazin, hydroxiklorokin och låg dosering av kortison. Genom Reko-behandling kan upp till 60 procent av nya fall av reumatism bli helt symptomfria.
Man övergår till biologisk läkemedelsbehandling eller JAK-hämmare antingen helt och hållet eller i kombination med syntetiska läkemedel mot reumatism i sådana fall där Reko-behandling inte har en effekt inom cirka sex månader, eller inte passar för patienten. Lokala kortisoninjektioner används speciellt i behandlingens första skede, eftersom de effektiviserar läkemedelsbehandlingens verkan och därigenom fördröjer ledskador.
Speciellt i behandlingens första skede behövs antiinflammatoriska läkemedel som symptomatisk stödbehandling. Om man använder antiinflammatoriska läkemedel under en längre tid eller om den orala dosen av prednison överskrider 10 mg i dygnet behövs magskyddsläkemedel. Det är viktigt att intaget av D-vitamin (20 ug/dygn) och kalcium är tillräckligt för att skydda benstommen. Farmakologiska preparat används då dieten inte innehåller tillräckligt med D-vitamin eller kalcium.
Övrig behandling
En förhöjd risk för hjärt- och kärlsjukdomar är förknippad med ledgångsreumatism. Hos patienter med ledgångsreumatism ska övriga riskfaktorer för hjärt- och kärlsjukdomar kartläggas och vid behov behandlas så omsorgsfullt som möjligt.
Det är skäl att kartlägga eventuella dolda infektioner och vid behov behandla dem. Inflammationen i kroppen kan tillta till exempel på grund av en dold infektion i tänderna och därigenom öka infektionsrisken som beror på läkemedel mot reuma. En viktig del av behandlingen mot ledgångsreumatism är undersökning, regelbunden uppföljning och vid behov behandling av tänderna.
Rökning rekommenderas inte eftersom den förvärrar symptomen, minskar läkemedelsbehandlingens effekt och ökar infektionsrisken. Vid behov erbjuder primärvården hjälp med att sluta röka.
Säsongsinfluensavaccin rekommenderas för alla reumatiker, i synnerhet äldre personer. För att undvika smitta rekommenderas influensavaccin även för patientens familjemedlemmar. För patienter som använder kombinationsbehandling, JAK-hämmare eller biologiska läkemedel rekommenderas även separat pneumokockvaccin (lunginfektionsvaccin).
Övervikt ökar ledernas belastning och kan försvåra läkemedelsbehandlingen. Det är bra att försöka bli av med eventuell övervikt (Hälsovikthuset).
Motion rekommenderas både som en del av behandlingen mot reumatiska sjukdomar samt under rehabiliteringen. Motion förhindras inte av ledgångsreumatism eller ledinflammationer, men man ska välja en lämplig motionsform och belastningsnivå. Reumatiker har enligt undersökningar nytta av rörlighets-, styrke- och uthållighetsträning. Det är bra att minska smärtsam belastning endast då inflammationen är mycket aktiv eller då leden är märkbart rörelsehämmad eller öm.
Man kan använda köld- och värmeterapi enligt det som känns bra. Kylpåse eller -gel kan till exempel läggas på ömma och svullna leder.
Huden kan ofta torka och ska därför smörjas in tillräckligt.
Rehabilitering
Den multiprofessionella vården omfattar rehabilitering. Den bästa effekten på funktionsförmågan får man genom fysisk träning som är en viktig form av rehabilitering. På samma sätt som läkemedelsbehandlingen är syftet med rehabiliteringen att främja patientens funktions- och arbetsförmåga samt välbefinnande.
Behandlingen och rehabiliteringen stöder varandra. En lyckad behandling återställer funktionsförmågan vilket minskar behovet av rehabilitering.
Rehabiliteringen omfattar ergoterapi. Ergoterapi lär ut arbetssätt som skonar lederna vilket även förbättrar funktionsförmågan. Ergoterapin informerar också reumatiker om små hjälpmedel som underlättar vardagen.
Genom att utveckla patientens yrkesmässiga kunnande och arbetsförhållanden är målet med den yrkesinriktade rehabiliteringen att bibehålla patientens arbetsförmåga och möjliggöra en återgång till arbetet samt eventuellt anställning.
Läs mera (Rehabiliteringshuset):
Behandlingens kontinuitet
Det är bra att besöka behandlande reumatologs mottagning minst en gång per år. Eftersom ledgångsreumatism hålls symptomfri, dvs. i remission, utan läkemedelsbehandling endast i 10–15 procent av fallen fortsätter man läkemedelsbehandlingen i flera år eller årtionden.
Läkemedelsbehandlingen kan gradvis minskas om reuman har varit helt symptomfri i flera års tid. Ändringar i läkemedelsbehandlingen görs i dialog med behandlande läkare. Oralt administrerat kortison är i allmänhet det första läkemedlet som sätts ut vid kombinationsbehandling.
Graviditet och amning utgör undantagstillstånd och läkemedelsbehandlingen under dem ska alltid diskuteras med egen läkare. Under graviditet och amning kan vissa läkemedel mot reumatism användas.
Ta kontakt med din läkare och förbered dig på en effektivisering av läkemedelsbehandlingen för att dämpa inflammationen ifall sjukdomen aktiveras.