Gikt har blivit allt vanligare under de senaste årtiondena. Orsakerna är främst ändrade livsvanor och ökningen i genomsnittsåldern. Cirka 1-2 procent av finländare lider av gikt. Förekomsten av gikt hos över 67-åriga män är cirka 7 procent och hos över 85-åriga kvinnor cirka 3 procent. Den största delen av patienterna är män.
En plötslig giktattack utlöses då urinsyra (urat), som har en dålig upplösningsförmåga, kristalliseras i en led och ger upphov till en kraftig inflammationsreaktion.
En akut giktattack börjar plötsligt. På ungefär ett halvt dygn når smärtan sin höjdpunkt. Inflammationen uppstår oftast i stortåns grundled eller andra leder i de nedre extremiteterna. Gikt är mer sällsynt i de övre extremiteterna. Den inflammerade leden och dess omgivning är röd, het och öm. Smärtan är som värst i några dagars tid, men funktionsförmågan kan vara nedsatt i flera veckors tid. Låg feber kan också förekomma i samband med attacken.
Det första skedet av gikt visar sig i allmänhet med inflammationsattacker i en led. Symptomen läker oftast ut relativt fort. Om sjukdomen förblir obehandlad återkommer vanligtvis attackerna och kan då visa sig i flera leder på en gång och bli mer långvariga. Sjukdomen kan senare bli kronisk och ledsymptomen kontinuerliga. Även njurstenar och uratansamlingar under huden kan förekomma hos patienten.
Giktansamlingar i tårna
Akuta giktattacker behandlas med vila, kalla omslag och antiinflammatoriska läkemedel. Kortisoninjektion som administreras av behandlande läkare ger snabb lättnad mot smärta och svullnad.
Kortison kan även administreras oralt som en kort kur (t.ex. 20-40 mg prednison i 1-2 veckor). I bästa fall läker gikt ut på ett par dagar med effektiv behandling. Symptomen kan dock också dra ut på tiden och kräva flera veckors sjukledighet och till och med sjukhusvård.
En granskning av levnadsvanorna och dieten rekommenderas redan efter den första giktattacken. I den traditionella kostplanen för giktpatienter indelas livsmedel enligt sitt purininnehåll i sådana som innehåller mycket rikligt, rikligt och lite puriner. Övervikt ökar produktionen av urinsyra, samt minskar utsöndringen av urin och ökar risken för gikt. Viktnedgång genom lågkalorihaltig diet minskar enligt undersökningar serumhalten av urinsyra lika effektivt som begränsningen av purin i den traditionella kostplanen för giktpatienter.
Ändringar i dieten och levnadsvanorna kan visserligen vara svåra att genomföra, men upp till hälften av de insjuknade kan klara sig utan långvarig läkemedelsbehandling.
Om gikten inte kan kontrolleras med diet och ändrade levnadsvanor påbörjas läkemedelsbehandling mot blodets urathalt. Vid kronisk ledgikt är det skäl att påbörja läkemedelsbehandlingen genast. Detsamma gäller fall där man konstaterar giktansamlingar under huden eller en tendens till njurstenar i samband med gikt. Målet med läkemedelsbehandlingen är att minska blodets urathalt till en nivå som underskrider 360 µmol/l. Detta leder till att kroppens uratöverskott minskar med åren och giktattackerna blir färre och försvinner.
Det vanligaste läkemedlet mot gikt är allopurinol (Apurin, Allonol, Zyloric), som sänker kroppens urinsyrehalt genom att hämma dess bildning. Doseringen ökas under några månaders tid tills man når den önskade urathalten i blodet (dosen är i allmänhet 300–600 mg i dygnet). Om allopurinol inte har en effekt eller inte passar kan man använda febuxostat, som är en nyare medicin med motsvarande effekt.
Behandlingen fortsätter livet ut vid kronisk gikt. Om patienten lider av irreversibel njursvikt behöver han eller hon även en bestående skräddarsydd läkemedelsbehandling. Man kan göra uppehåll i läkemedelsbehandlingen mot gikt som förekommer periodvis och avsluta läkemedelsbehandlingen helt om blodets urathalt bibehålls på önskad nivå genom diet och ändrade levnadsvanor.