Behandling mot reumatiska sjukdomar

Det viktigaste målet med behandlingen mot reumatiska sjukdomar är att dämpa inflammationen.

 

 

Ledgångsreumatism

Behandlingen av ledgångsreumatism är individuell. I Finland inleds den antireumatiska behandlingen vanligtvis med den så kallade Reko-kombinationsbehandlingen som är en kombination av metotrexat, sulfasalazin och hydroxiklorokin. Ofta används även oralt doserad kortison, som sedan avslutas när ett tillräckligt behandlingssvar har uppnåtts.

Även antiinflammatoriska läkemedel används under behandlingens första skede. Magskyddsmediciner kan användas vid sidan av traditionella antiinflammatoriska läkemedel. Biologiska läkemedel sätts in om man inte inom 3-6 månader får ett tillräckligt behandlingssvar trots upprepade ändringar i läkemedelsdosen.

I sjukdomens samtliga skeden är lokal kortisonbehandling ett effektivt sätt att snabbt dämpa inflammationen i enstaka leder. Vid ledinflammationer krävs oftast effektivisering av den antireumatiska läkemedelsbehandlingen. Den antireumatiska läkemedelsbehandlingen mot ledgångsreumatism fortsätter i flera år. Läkemedelsbehandlingen får inte avslutas plötsligt, utan måste minskas gradvis under noggrann uppföljning av symptomen. Om tecken på inflammation uppkommer ska man återgå till den medicineringsnivå där symptomen hålls under kontroll. Vanligtvis att något antireumatiskt läkemedel kontinuerligt i användning.

Sjukdomsgruppen ankyloserande spondylit

Behandlingen mot ankyloserande spondylit inleds med antiinflammatoriska läkemedel. Dessa läkemedel ska användas tillräckligt länge, ofta i flera månader. Magskyddsmediciner kan användas vid sidan av traditionella antiinflammatoriska läkemedel. Biologiska läkemedel sätts in om man inte uppnår smärtfrihet med antiinflammatoriska läkemedel. Antireumatiska läkemedel, till exempel metotrexat eller sulfasalazin, kan användas för att dämpa eventuella ledinflammationer utanför ryggraden i samband med sjukdomen.

Längden på den antireumatiska läkemedelsbehandlingen mot sjukdomsgruppen ankyloserande spondylit varierar. Den antireumatiska läkemedelsbehandlingen kan avslutas om inflammationen dämpas och patienten är symptomfri.

Uveit, dvs. inflammation i iris, kan förekomma i samband med denna sjukdom. Behandlingen av uveit handhas av ögonläkare, men om den upprepas finns det skäl att bedöma läkemedelsbehandlingens tillräcklighet.

Läs mera:

Systemiska bindvävssjukdomar och vaskuliter

Många av de systemiska bindvävssjukdomarna är ovanliga och vården av dem är individuell. Symptombilden varierar från lindrig till livshotande. Hörnstenen för behandlingen mot dessa sjukdomar är att också dämpa inflammationen.

Dessa sjukdomar behandlas med oralt kortison och i allvarliga fall med intravenöst kortison. Ofta används också s.k. immunsuppressiv läkemedelsbehandling som dämpar kroppens inflammationsreaktion.

Behandlingen mot den här sjukdomsgruppen fortsätter i allmänhet i flera års tid. I vissa fall, till exempel vid temporalarterit, räcker dock några års behandling(Temporaliarterit).

Läkemedelsbehandling mot reuma

Se mer detaljer om läkemedelsbehandling mot ledgångsreumatism, ankyloserande spondylit, systemiska sjukdomar och ledsmärta samt Raynauds fenomen.  

Vad är målet med behandlingen?

Målet med den antireumatiska läkemedelsbehandlingen är att fördröja och hejda den reumatiska sjukdomens förlopp. Antireumatiska läkemedel används under en lång period, ofta i flera års tid. Kortison utgör ett undantag, eftersom det oftast används i kurer. Läkemedel ska användas enligt reumatologens ordination. Oregelbunden användning ger inte önskat resultat. En del reumatiker använder fler en ett läkemedel samtidigt.

Egenvården är också en viktig del av behandlingen mot reuma.

Till egenvårdsdelen

Se mer detaljer i delarna som behandlar olika reumatiska sjukdomar.

Operationer

Operationer vid reumatiska sjukdomar

Att operera reumatiker är krävande och kräver specialsakkunskap. Sådana operationer bör helst koncentreras till samma enheter för att uppnå goda resultat.

Rengöringsoperationer av den inflammerade ledhinnan, steloperationer till exempel av handleden och ledprotesoperationer, till exempel av höften, är de vanligaste operationerna vid ledgångsreumatism. Behovet av operationer har minskat avsevärt tack vare dagens effektiva läkemedelsbehandling.

Ryggradsoperationer behövs endast sällan vid ryggradsreuma (ankyloserande spondylit). Vanligast är åtgärder mot benbrott efter trauma. Operationerna är desamma som vid ledgångsreumatism om sjukdomen visar sig som ledinflammation i extremiteternas yttre del.

Operationer vid systemiska reumatiska sjukdomar

Patienter i denna sjukdomsgrupp kan behöva ingrepp i till exempel blodådror eller en inflammerad mjukvävnad.
Vården av dessa patienter är alltid individuell.


 

Päivitetty  24.5.2019 10.18