Krisreaktioner

Medlidande med oss själva hjälper oss att ta itu med det som hänt och anpassa oss. Då kontrolleras inte våra tankar längre av krisen, utan upplevelsen blir en del av vårt liv. Det är bra att komma ihåg att krisreaktionen ofta lättar utan separat behandling, så länge som vi får tillräckligt med korrekt information, stöd och omvårdnad.

I en kris behöver vi närvaro, stöd, att bli hörda samt ofta även konkret hjälp och anvisningar. Ofta hjälper det att prata med någon eller skriva om det som hänt för att strukturera det som hänt.

I en kris är det en styrka att kunna ta emot hjälp. Det är inte alltid nödvändigt att prata om krisen om det inte känns naturligt. Det kan räcka med helt vanlig samvaro för att återställa känslan av trygghet. Det som vi brukar göra för att lugna ner oss kan också användas i en krissituation.

Att möta och acceptera våra känslor ökar vårt välbefinnande. Det vore bra om man inte ensam behövde fundera alltför mycket på det som hänt. I en kris förändras våra känslor snabbt, och då är det inte bra att fatta stora beslut och göra val som man sannolikt ångrar efter en stund.

Det är en lång process att anpassa sig till en svår sjukdom som tar sin tid. Vi kan också behöva svar på våra frågor av professionella samt närmare kontakt med människor som är viktiga för oss. Efter en genomgången kris blir relationer ofta ännu viktigare än tidigare.

Läkaren kan vid behov ordinera läkemedelsbehandling för att lindra krissymtomen, men medicinering ersätter aldrig mänsklig interaktion och omsorg. Det är bra att komma ihåg kamratstöd och patientföreningarnas verksamhet i egenvården.

Det är bra att komma ihåg att äta och dricka tillräckligt samt försöka sova under vanliga tider. Man bör undvika alkohol och andra ämnen som påverkar det centrala nervsystemet. Man ska inte heller använda vänners eller anhörigas läkemedel, utan endast läkemedel som en läkare ordinerat till en själv.