Aptitlöshet och näringens betydelse
Vi har blivit vana vid att god näring är viktigt för vår hälsa och funktionsförmåga. Vid vård i livets slutskede orsakar sjukdomen i sig viktminskning och förtvining av musklerna. När sjukdomen framskrider absorberas inte maten längre lika väl via ämnesomsättningen för att bilda byggmaterial för kroppen. Kroppen klarar inte längre av att utnyttja näringen som intagits trots att patienten äter eller näringsintaget stöds.
När aptiten minskar kan de anhöriga bli oroliga. Det kan dock vara stressande för patienten att bli uppmuntrad att äta, även om man menar väl. Då är det bra att komma ihåg att aptitlöshet är ett naturligt tillstånd för patienten, och att det är sjukdomen, inte näringen, som påverkar patientens mående och livslängd. Om patienten tvingas äta kan detta få patienten att må sämre genom att öka illamåendet.
I stället för de tidigare, stadiga måltiderna kan patienten ofta vilja ha små, svala måltider som intas i egen takt (till exempel kräm, fil och fruktbitar). Syftet med maten är att glädja patienten, och det kan räcka med en liten munsbit då och då.
Näring och hydrering nära döden
Patienten bjuds på mat och dryck så länge som patienten kan äta och dricka. En patient som är nära döden vill vanligtvis inte äta och känner sig inte hungrig. Under dödsprocessen avtar kroppens funktioner, och näringen förändrar inte detta.
Nära döden minskar viljan och förmågan att inta vätska. Patienten kan också ha svårigheter att svälja och en sänkt medvetandegrad, vilket gör att patienten inte kan inta vätska under de sista dagarna. I detta skede känner patienten vanligtvis ingen törst. Munnen måste skötas genom att både regelbundet rengöra och fukta den.
För en förtvinande kropp kan konstgjord hydrering vara en börda. Det får vätskan lätt att samlas i kroppen i form av svullnad, till exempel i luftvägarna, bukhålan eller extremiteterna. Det belastar också hjärtat.
Hydrering är bra när patientens sjukdomstillstånd kan överkommas genom stödd hydrering. Döden är inte ett sådant tillstånd. Patienten dör alltså inte på grund av att hen varken äter eller dricker, utan patienten äter och dricker inte för att hen är döende.