Det vanligaste symtomet på vulvodyni är samlagssmärta som känns i slidöppningen. Om smärtan blir kronisk kan det bli omöjligt att alls ha samlag.
Vanligen sammanhänger vulvodyni med vaginism, det vill säga spänning, smärta eller kramper i bäckenbottenmusklerna. Smärtan kan också vara kronisk, brännande nervsmärta. Vid vulvodyni har man också ofta återkommande jäst- eller bakteriella infektioner samt torra slemhinnor i slidan. Orsaken till varför vulvodyni uppstår är okänd, men ibland kan den utlösande faktorn vara en jästsvampinfektion, användning av p-piller, laser- eller kryobehandling av området eller läkemedelsallergi. Det har konstaterats att det på området finns en avvikande infektionsreaktion (VALT, vestibulum-associated lymphoid tissue) och en ökad mängd smärtnervändar.
Det finns inte mycket kunskap om den naturliga sjukdomsgången vid vulvodyni, men det har uppskattats att den går om av sig själv hos ungefär var tredje kvinna som drabbas. Med hjälp av behandling tillfrisknar 50–90 procent antingen helt eller också lindras symtomen till den grad att det till exempel är möjligt att ha ett tillfredsställande sexliv.
Vulvodyni indelas grovt i två undertyper: vulvavestibulit (VVS) som orsakar beröringskänslighet och dysestetisk vulvodyni med nervsmärta som symtom. Båda undertyperna har många olika namn och ibland kan vulvodynin vara en kombination av olika undertyper.