Adoptionsföräldern tar barnet till sitt eget barn permanent, det vill säga att det inte går att återkalla en adoption.
Många går in för adoption om de inte kan bli biologiska föräldrar eller det inte känns som ett naturligt alternativ exempelvis på grund av infertilitet, förlossningsrädsla eller sjukdom. Orsaken att man väljer adoption är dock inte alltid ofrivillig barnlöshet eller annat som nämns ovan, utan det kan också vara det primära sättet att skaffa barn.
Innan föräldrarna får sitt adoptionstillstånd ska de delta i adoptionsrådgivning som pågår i 1–2 år. Därefter börjar den egentliga väntan på ett adoptionsbarn och den tar 2–5 beroende på målland. Föräldrarna måste bearbeta sina egna förluster (t.ex. barnlöshet, missfall) innan de kan erbjuda barnet en gynnsam uppväxtmiljö, där barnet för sin del kan gå igenom sina förluster och erfarenheter.
Inhemska adoptioner regleras av adoptionslagen. Vid internationella adoptioner måste man ta hänsyn också till mållandets lagstiftning samt FN:s konvention om barnets rättigheter och Haagkonventionen om internationella adoptioner. Därtill kan målländerna ha egna krav gällande adoptivföräldrar.
Adoptivföräldrarna måste vara psykiskt och fysiskt friska, och åldersskillnaden till barnet får inte vara för stor. Det finns ingen egentlig lagstadgad åldergräns för adoptivföräldrar, men vanligen anser målländerna att den högsta åldersskillnaden mellan förälder och barn kan vara 40–45 år. Med åldersskillnaden avses alltid skillnaden i ålder mellan barnet och den äldre föräldern i paret. Myndighetskraven gällande åldersskillnaden och annat varierar mellan länderna, så det är bäst att kontrollera dem av adoptionsorganisationerna.
Det vore viktigt att par som söker sig till infertilitetsundersökning och -behandling i tid överväger adoption som en möjlighet, eftersom det efter flera år av fertilitetsbehandlingar kan vara för sent att adoptera ett litet barn på grund av åldersbegränsningarna. Vissa målländer kräver att föräldrarna har varit gifta i minst fem år (samboende räknas inte) och många länder förutsätter att paret har genomgått resultatlösa fertilitetsbehandlingar. Det kan också finnas bestämmelser om religiös övertygelse och kroniska sjukdomar.