Adoption
Adoption är en juridisk åtgärd som skapar ett nytt familjeförhållande mellan adoptionsföräldern och den som adopteras, ett förhållande mellan förälder och barn. Adoptionsföräldern tar barnet till sitt eget barn permanent, det vill säga att det inte går att återkalla en adoption.
Många går in för adoption om de inte kan bli biologiska föräldrar eller det inte känns som ett naturligt alternativ exempelvis på grund av infertilitet, förlossningsrädsla eller sjukdom. Orsaken att man väljer adoption är dock inte alltid ofrivillig barnlöshet eller annat som nämns ovan, utan det kan också vara det primära sättet att skaffa barn.
Innan föräldrarna får sitt adoptionstillstånd ska de delta i adoptionsrådgivning som pågår i 1–2 år. Därefter börjar den egentliga väntan på ett adoptionsbarn och den tar 2–5 år beroende på målland. Föräldrarna måste bearbeta sina egna förluster (t.ex. barnlöshet, missfall) innan de kan erbjuda barnet en gynnsam uppväxtmiljö, där barnet för sin del kan gå igenom sina förluster och erfarenheter.
Inhemska adoptioner regleras av adoptionslagen. Vid internationella adoptioner måste man ta hänsyn också till mållandets lagstiftning samt FN:s konvention om barnets rättigheter och Haagkonventionen om internationella adoptioner. Därtill kan målländerna ha egna krav gällande adoptivföräldrar.
Adoptivföräldrarna måste vara psykiskt och fysiskt friska, och åldersskillnaden till barnet får inte vara för stor. Det finns ingen egentlig lagstadgad åldergräns för adoptivföräldrar, men vanligen anser målländerna att den högsta åldersskillnaden mellan förälder och barn kan vara 40–45 år. Med åldersskillnaden avses alltid skillnaden i ålder mellan barnet och den äldre föräldern i paret. Myndighetskraven gällande åldersskillnaden och annat varierar mellan länderna, så det är bäst att kontrollera dem av adoptionsorganisationerna.
Läs mer:
Adoptionslagen (Finlex)
Interpedia
Rädda Barnen rf
Familjerättsliga frågor (Helsingfors stads socialservice) på finska
Det vore viktigt att par som söker sig till infertilitetsundersökning och -behandling i tid överväger adoption som en möjlighet, eftersom det efter flera år av infertilitetsbehandlingar kan vara för sent att adoptera ett litet barn på grund av åldersbegränsningarna. Vissa målländer kräver att föräldrarna har varit gifta i minst fem år (samboende räknas inte) och många länder förutsätter att paret har genomgått resultatlösa infertilitetsbehandlingar. Det kan också finnas bestämmelser om religiös övertygelse och kroniska sjukdomar.
Fosterföräldraskap och stödfamiljeverksamhet
Från och med början av 2012 är familjevård den primära vårdformen för barnskyddets placering av barn utanför hemmet. Familjevård arrangeras i fosterfamiljer där föräldrarna kallas fosterföräldrar. Ingen speciell grundutbildning eller arbetserfarenhet krävs av fosterföräldrarna, de får utbildning för uppdraget. Fosterföräldrar som har gått utbildningen förbinder sig att i en överenskommen tid (cirka 1–2 år) vänta på att ett barn eller en ungdom placeras hos dem. När barnet flyttar in i sitt nya hem hos fosterfamiljen blir hen en medlem i familjen.
Läs mer:
Familjevård (Rädda Barnen rf)
Det gemensamma målet inom barnskyddet och familjevården är att erbjuda allt fler barn och unga som behöver vård utanför det egna hemmet en möjlighet till familjevård. Tyvärr kan placering i en fosterfamilj i många fall inte genomföras, fastän familjevård skulle ha konstaterats vara det bästa alternativet för barnet. Det här beror på att det inte finns tillräckligt med fosterfamiljer.
Stödfamiljsverksamheten är en viktig stödform. Stödfamiljerna är vanliga frivilliga familjer, som har tid, plats och värme att ge ett barn exempelvis några veckoslut i månaden. Det finns ett stor behov också av nya stödfamiljer.
Läs mer:
Stödfamiljer (Rädda Barnen rf)
Att leva på tumanhand eller ensam
Vissa som är ofrivilligt barnlösa vill eller kan inte få infertilitetsbehandling. För vissa ger behandlingarna inte önskat resultat. Oavsett vilket läget är, känns kanske tanken på adoption eller fosterföräldraskap inte som ett alternativ man vill gå in för. Alltid är dessa inte ens ett möjligt val.
Att ge upp sina drömmar om barn är ett stort och tungt beslut, som kan förknippas med sorg och bitterhet. Dessa känslor och ”tänk om”-frågor kan följa en genom hela livet. Det är många frågor och möjligheter som ska bearbetas innan beslutet att förbli bara två eller en har mognat. Efter krisen kan livet få en helt ny mening: Jag blev inte förälder, men jag kan göra något annat viktigt och betydelsefullt. Exempelvis resor, husdjur eller en ny hobby kan ge nya glada upplevelser. Också den egna rollen i förhållande till närstående barn kan bli allt viktigare och det ger en möjlighet att vara med i den kommande generationens uppväxt.
Stöd från andra i samma situation hjälper att få en helhetsbild av läget och gör det möjligt att utbyta tankar med någon som går igenom samma saker. Exempelvis på Simpukkas ry:s webbplats finns olika former av stöd för par och ensamstående som förblir barnlösa.
Läs mer:
Leva på tumanhand/ensam (Simpukka rf)
Föregående sidaNästa sida