.jpg?RenditionID=24)
Ovulationsinduktion – mognad av äggblåsan
Ovulationsinduktion passar för kvinnor hos vilka äggcellen inte lossnar eller lossnar sällan, men som har minst en fungerande äggledare. Polycystisk äggstock (PCO) är ofta orsaken till att den här behandlingen används.
Behandlingen används också vid oförklarlig infertilitet för att stimulera menstruationscykelns faser (olika tillväxtfaktorer) och tidpunkten för befruktningen. Målet med behandlingen är en god ägglossning, en mogen äggcell och att livmoderns slemhinna är redo att ta emot embryot. Behandlingen är effektivast om kvinnan inte alls har haft mens och ägglossning, men i synnerhet i sådana fall kräver den tålamod tills den rätta stimuleringen uppnås och en äggcell lossnar för befruktning för första gången.
För att behandlingen ska lyckas är det av väsentlig betydelse att samlagen eller inseminationen sker vid rätt tidpunkt. Efter en behandlingscykel är det bra att ha en mellancykel då läkemedlen försvinner ur kroppen och sannolikheten för att bli gravid är större än före behandlingen.
Ibland måste behandlingen avbrytas på grund av dåligt behandlingssvar (ingen äggblåsa mognar) eller för bra svar (flerbördsrisk) och dosen eller metoden ändras. Bra viktkontroll är en förutsättning för ovulationsinduktion.
Ovulationsinduktionen kombineras med insemination speciellt vid oförklarlig infertilitet eller om mannen har lätta spermaförändringar.
Tablettbehandling
Som första läkemedel används ofta tabletter som tas genom munnen (klomifencitrat eller letrozol). Klomifen doseras individuellt (50–150 mg/dygn) och tas den 3:e–7:e dagen av menstruationscykeln. Den vanligaste aromatashämmaren är letrozol, som liksom klomifen tas den 3:e–7:e dagen av menstruationscykeln och dosen är individuell (2,5 eller 5,0 mg/dygn).
Uppföljningen av båda tablettbehandlingarna kräver minst ett besök för ultraljudsundersökning under den första medicineringscykeln. Under besöket kontrolleras mängden växande äggblåsor och tjockleken på livmoderslemhinnan, och därtill bedöms den fertila tiden och behandlingens risker.
Biverkningarna orsakas av att östrogennivån sjunker och de förekommer vanligen i början av behandlingen: vallningar, svett, huvudvärk. Om behandlingssvaret är för bra kan det förekomma magont, illamående och svullnad.
Om tablettbehandlingen inte leder till ägglossning eller om kvinnan inte blir gravid under 3–6 behandlingscykler, övervägs byte av behandlingsform.
Injektionsbehandling med gonadotropin
Injektionsbehandling med gonadotropin (FSH-behandling) inleds individuellt (inledningsdosen vanligen 50–100 doser/dygn) som alternativ till tablettbehandling eller om tablettbehandlingen inte leder till en bra ägglossning eller menstruationscykel. Medicinen ges om injektioner under hunden en gång om dagen vanligen från och med menstruationscykelns 5:e dag.
Injektionscykeln följs upp noggrannare än tablettcykeln: En ultraljudsundersökning görs alltid minst en gång, efter cirka 5–6 injektionsdagar. Då kontrolleras mängden växande äggblåsor och tjockleken på livmoderslemhinnan, och därtill bedöms den fertila tiden och behandlingens risker.
Ägglossningen stimuleras genom att planera in en ”ägglossningsspruta” (hCG- dvs. moderkakshormon, motsvarar LH-spruta) enligt äggblåsans storlek och enligt den ges råd om tidpunkt för samlag eller insemination. Biverkningarna av den här behandlingen är oftare för bra behandlingssvar, lätt magont, svullnad samt flerbördsgraviditeter än vid tablettbehandling. Därtill är injektionsbehandling ett dyrare alternativ än tablettbehandling.
Stimulering av spermieproduktionen
Hos en liten del av männen beror sädesvätskans dåliga kvalitet på störning i regleringen av testikelfunktionen. Då går det att förbättra sädesvätskans kvalitet med hjälp av hormonbehandling. Hormonbehandlingen genomförs med tabletter eller injektioner. Behandlingen effekt följs upp med blodprov och analys av sperman. Behandlingen tar vanligen minst tre månader.
Föregående sidaNästa sida