Anatomi och fysiologi

Den kvinnliga fortplantningens anatomi och fysiologi

Könet bestäms redan vid befruktningen. Om en x-spermie befruktar äggcellen, blir barnet en flicka. Under fosterstadiet utvecklas kvinnans inre könsorgan, som består av livmodern, äggledarna och äggstockarna samt slidan.

Kvinnans viktigaste fortplantningscell är könscellen, äggcellen. Äggcellerna finns i äggstockarna. Mängden äggceller är störst under fosterstadiet, vid födseln finns det kvar ungefär en miljon äggceller, när mensen börjar bara hälften av det och i klimakteriet cirka tusen.

Livmodern (uterus) är ett organ med muskelväggar som på insidan är klädd med en slemhinna (endometrium) som regleras av hormoner. Livmodern väger cirka 100 gram och den indelas i livmoderkroppen (corpus uteri) och livmoderhalsen (cervix uteri). Livmoderhalsen går ner i slidan och bildar livmodertappen som syns längst inne i slidan. Mitt i livmodertappen finns livmoderhalskanalens mynning, den så kallade yttre livmodermunnen.

Ibland kan det förekomma små eller betydliga avvikelser i livmodern. Ibland kan livmodern saknas helt av olika orsaker. Avvikelser kan ofta ses vid en vaginal ultraljudsundersökning.

Cell- eller papa-provet vid screening för livmoderhalscancer tas längst inne i slidan, vid livmoderhalsens yttre mynning (portio) och i livmoderhalskanalen.

Tjockleken och strukturen på slidans slemhinna varierar enligt menstruationscykeln. Med ultraljudsundersökning går det att undersöka tillståndet hos slidans slemhinna och därigenom bedöma östrogenpåverkan. Utan östrogen är slemhinnan mycket tunn, under 5 millimeter och när östrogenet inverkar i mitten av menstruationscykeln är den cirka 10 millimeter. En gynnsam tjocklek för att embryot ska fastna på slemhinnan är minst 6–7 millimeter.

Vid utredning av rikliga eller droppande blödningar kan man med ultraljudsundersökning konstatera eventuella påsaktiga förändringar (polyper) i livmoderns slemhinna eller godartade muskelknutor (submukosala myom) som putar in i livmoderhålan från livmoderväggen. Vid behov kan ett sugprov tas från livmoderns slemhinna (endometrieprov) genom livmoderhalskanalen.

Äggledarna, som är cirka 10–15 cm långa, ihåliga och mjuka rör, går ut från livmoderns övre del, en åt varje sida. Äggledarens andra ända bildar en trattliknande del med flikar som kallas fimbrier. Fimbrierna rör sig på olika sätt för att styra ett ägg som lossnat ur äggstocken till äggledaren för befruktning. Olika infektioner och sammanväxningar kan skada fimbrierna, försvaga äggledarnas funktion eller täppa till dem helt.

Äggstockarna är kvinnans könskörtlar. Dessa två ljusgråa mandelformade körtlar är cirka 3,5 cm långa och sitter på vardera sidan i lilla bäckenet. Äggstockarnas yta består av epitelceller. Under dem finns äggblåsor (folliklar) i olika utvecklingsstadier, bindväv och blodkärl. Äggcellerna finns i folliklarna.

Äggcellen en mogen för befruktning först när den har lossnat från äggstocken. Äggstockarna producerar kvinnliga könshormoner. Det räcker med bara en äggstock för att i fertil ålder producera tillräckligt hormoner och äggceller för fortplantning.

Mängden äggceller i äggstocken enligt kvinnans ålder

Mängden äggceller i äggstocken minskar med ökad ålder. När mensen börjar vid 10–15 års ålder har kvinnan i genomsnitt 400 000 äggceller. Vid klimakteriet i 45–55 års ålder har antalet äggceller minskat avsevärt, till ungefär 1 000 äggceller.

PCO-äggstockar (polycystiska äggstockar)

Hos cirka 20 procent av kvinnor konstateras vid ultraljudsundersökning av äggstockarna av en slump att äggstockarna är polycystiska (PCO, polycystiska ovarier). Det betyder att små äggblåsor på 2–9 mm syns på rad som i ett pärlband genast under ytskiktet av äggstocken eller att det finns anmärkningsvärt mycket av dem i båda äggstockarna.

Polycystiskt ovariesyndrom (PCOS)

Om kvinnan har symtom, dvs. menstruationsproblem eller onormalt mycket behåring, och ultraljudsundersökning visar polycystisk äggstock, kallas tillståndet polycystiskt ovariesyndrom, PCOS. Syndromet förvärras med stigande viktindex, så viktkontroll är den viktigaste behandlingen för att återställa menstruationscykeln och avhjälpa eventuell riklig behåring. PCOS förekommer också hos normalviktiga kvinnor och då behövs hormonbehandling, antingen p-piller eller hormonersättningsbehandling eller vid aktiva graviditetsförsök, fertilitetsbehanding.

Läs mer:

Polycystiskt ovarialsyndrom (Terveyskirjasto) på finska

Normal menstrutionscykel

Mensen börjar i genomsnitt vid 13 års ålder (normal variation cirka 10–15 års ålder) och det är tecken på att kvinnan är könsmogen. Då har regleringen mellan äggstockarna och hypofysen utvecklats till ett normalt läge. Brösten växer och kroppshåren ökar redan innan mensen börjar.

En normal menscykel är 21–35 dagar lång. Längden räknas från den första egentliga blödningsdagen till början på nästa mens. Menstruationscykelns längd innehåller alltså både de dagar när man har mens och så kallade torra dagar. Den egentliga menstruationen pågår vanligen i 3–7 dygn. Blödningens mängd är normalt under 80 ml, och då klarar sig kvinnan bra med normalstora mensskydd som byts 4–5 gånger om dagen. 

Menstruationscykeln upphör i klimakteriet, i genomsnitt vid 51 års ålder (variation vid 45–55 års ålder). Det beror på att förstadierna till äggceller som härstammar från fosterstadiet tar slut.

Läs mer:

Kvinnan och hormoner

Ägglossning

Under en menscykel börjar flera äggblåsor, folliklar, växa. Vanligen växer bara en till en stor äggblåsa, en så kallad ledande follikel, och en mogen äggcell lossnar från den. De övriga äggblåsorna som börjat växa förtvinar.

Ägglossning, ovulation, är en förutsättning för att kunna bli gravid. Äggcellen är befruktningsbar i cirka 24 timmar och därefter förtvinar den.

Hos vissa kvinnor kan ägglossningen orsaka en kortvarig, eller ibland även längre, smärta, vilket beror på att när äggblåsan spricker utsöndras också prostaglandiner som sammanhänger med smärta. Ägglossningen kan också orsaka en lätt blödning till bukhålan.

Tidpunkten för ägglossning och en bra tid för befruktning kan räknas ut enligt menscykelns längd.

Menscykelns längd ​Ägglossning*
Dag i cykeln
Fertil tid
Dag i cykeln**
​22 dagar​8-10​3-10
​24 dagar​10-12​5-12
​26 dagar​12-14​7-14
​28 dagar​14-16​9-16
​30 dagar​16-18​11-18
​36 dagar​22-24​17-24

* Ägglossningen sker vanligen 12–14 dygn före mensen.

** Den fertila tiden börjar redan 5 dagar före ägglossningen och slutar vanligen på ägglossningsdagen.

Äggstockarnas utsöndring av östrogen och progesteron förutsätter att hypofysens reglering fungerar. Hypofysen i sin tur regleras av hypothalamus som sitter ovanför den. Hypothalamus utsöndrar i pulser gonadotropinfrisättande hormon (GnRH) för att hypofysens framlob pulserande ska börja utsöndra hormoner som reglerar äggstockarna: follikelstimulerande hormon (FSH) och luteiniserande hormon (LH). De gör att folliklarna i äggstockarna, dvs. äggblåsorna, börjar växa och mogna samt producera östrogen och progesteron.

Före ägglossningen utsöndrar folliklarnas granulosaceller östrogen som gör att livmoderns slemhinna blir tjockare efter mensen. Ägglossningen föregås av en topp i östrogennivån stimulerad av FSH-hormonet som snabbt följs av en i topp i LH-utsöndringen och en mindre FSH-topp. Ägglossningstest reagerar uttryckligen på LH-toppen. Efter ägglossningen omvandlas den spruckna follikeln till gulkropp som utöver östrogen också börjar producera gulkroppshormon, dvs. progesteron. Progesteronet ändrar livmoderns slemhinna så att det blir lättare för embryot att fästa vid den. Gulkroppen fungerar två veckor efter ägglossningen, men om kvinnan blir gravid fortsätter dess funktion. Om kvinnan inte blir gravid, förtvinar gulkroppen, östrogen- och progesteronnivåerna sjunker och mensblödningen från livmodern börjar: en ny menstruationscykel har startat.

Oregelbunden menstruationscykel

Oregelbunden menstruationscykel som ibland är kortare, ibland längre, eller mensen saknas helt, tyder på en ovulationsstörning. Då är det skäl att söka sig till undersökning, i synnerhet om det är aktuellt med graviditetsförsök.

Störningar i ägglossningen orsakas av kroniska sjukdomar, som underfunktion i sköldkörteln, ätstörningar, undervikt och överdriven motion, övervikt, polycystiskt ovariesyndrom (PCOS) och överproduktion av mjölkutsöndringshormon (hyperprolaktinemi) eller obalans i vården av en primär sjukdom, som diabetes eller reuma. Därtill kan olika stressfaktorer, tidigt åldrande äggstockar, genetiska faktorer eller faktorer som skadar äggstockarna, som cancerbehandling och äggstocksoperationer, visa sig vara orsaken till störningarna i menstruationscykeln.

Funktionen hos och avvikelser i menstruationscykeln utreds vid behov med blodprov och ultraljudsundersökning genom slidan. Menstruationsstörningen behandlas enligt det som orsakar den, om kvinnan vill bli gravid ges vid behov infertilitetsbehandling. Om det inte finns graviditetsplaner, kan menstruationscykeln vanligen blir regelbunden med livsstilsändringar, p-piller eller hormonersättningsbehandling.

Läs mer:

Oregelbunden menstruation (Terveyskirjasto) på finska

Utebliven menstruation (Terveyskirjasto) på finska

Den manliga fortplantningens anatomi och fysiologi

Mannens könsorgan är penis, testiklarna (testis), bitestiklarna (epididymis), pungen, urinröret och sädesledaren.

Testiklarna producerar de manliga könscellerna, spermierna, som behövs för fortplantningen. Spermierna lagras i bitestikeln som sitter ovanpå testikeln och därifrån förs de vid sädestömningen, ejakulationen, genom sädesledaren till urinröret och rinner ur kroppen med sädesvätskan, sperman. Testiklarna är mannens viktigaste könsorgan med tanke på fortplantningen.

Hos pojkar är testiklarnas tillväxt tecken på att puberteten börjar, vanligen i 9–13 års ålder. Penis börjar växa ett år senare. Pubertetsutvecklingen hos pojkar medför också nattliga sädestömningar, ökad behåring på kroppen och vid könsorganen samt en växtspurt.

Hos mannen reglerar en fungerande förbindelse mellan hypothalamus, hypofysen och testiklarna (se bilden ovan) mognaden och produktionen av manligt könshormon och spermier. Detta system måste fungera för att mannen ska ha en normal fertilitet. Hypofysen utsöndrar gonadotropiner, luteiniserande hormon (LH) och follikelstimulerande hormon (FSH), som reglerar testiklarnas funktion. LH reglerar produktionen av manligt könshormon, testosteron, och FSH spermieproduktionen. Testosteronet som testikeln utsöndrar behövs för att puberteten ska börja, de manliga könsegenskaperna ska utformas och spermier produceras.

Spermieproduktionen, spermatogenesen, (bild ovan) sker i de långa sädeskanalerna i testiklarna. I kanalernas väggar finns runda stamceller till spermier som differentieras till mogna spermier med svans under en process som tar cirka 70 dygn. En normal spermie (bild nedan) har ett huvud som innehåller arvsmassan, en kort mittdel och en lång svans. I slutet av differentieringen förs spermierna genom sädeskanalerna till bitestikeln och vidare ut genom urinröret vid ejakulation.

​​

Det bildas nya spermier under mannens hela livstid, men spermiemängden minskar småningom från och med medelåldern. Med åldern samlas mutationer i spermiernas arvsanlag och de kan påverka deras förmåga att befrukta en äggcell och åstadkomma ett embryo som kan utvecklas.

Spermaproblem konstateras vanligen vid infertilitetsundersökning. Spermaproblemen kan förklaras bland annat av anatomiska orsaker (icke nedvandrad testikel, operationer i testiklarna eller ljumskarna, pungbråck), genetiska orsaker (Klinefelters syndrom, förändringar i Y-kromosomen), grundsjukdomar (diabetes, testikel- eller annan cancer), avsevärd övervikt, rökning och alkohol samt olika läkemedel.

Läs mer:

Orsaker till barnlöshet


Föregående sidaNästa sida

 


 

REPRODUKTIV HÄLSA