Klåda i de yttre könsorganen är det vanligaste symtomet på vulvacancer. Symtomets svårighetsgrad kan variera i perioder och ofta har symtomet behandlats med dåliga resultat till exempel med läkemedel mot svampinfektion eller också har man tolkat att orsaken till besvären är torr hud. För att förebygga att diagnosen fördröjs är det därför viktigt att man vid utredning av ett långvarigt symtom håller risken för vulvacancer i åtanke. Smärta, svårigheter att urinera och till exempel blödning vid avföring är tecken på att sjukdomen spridit sig till intilliggande organ.
Vulvacancerdiagnosen baseras på mikroskopisk undersökning av ett vävnadsprov från det misstänkta området. Man ska försöka få ett vävnadsprov som täcker hela djupet av förändringen. Vävnadsprovet tas under lokalbedövning. Vävnadsprovet kan tas inom primärhälsovården, företagshälsovården, hos en privatläkare eller på sjukhuset. Om biopsifyndet är en malign tumör ska patienten anvisas till fortsatt vård vid en kirurgisk enhet för kvinnosjukdomar. Remiss till en enhet för kvinnosjukdomar behövs även i situationer där man inte upptäcker cancer i vävnadsprovet, men där symtomen fortsättningsvis är svåra och besvärande.