Behandling av endometriossmärta kräver ofta vanliga smärtstillande läkemedel (t.ex. paracetamol, ibuprofen). Om smärtan blir kronisk övervägs om man ska inleda medicinering med smärttröskelhöjande läkemedel, ofta i samarbete med en smärtspecialist. Endometriospatienten behöver i princip alltid hormonbehandling utöver den smärtstillande medicinen.
Endometriospatienten behöver i princip alltid hormonbehandling utöver den smärtstillande medicinen under hela sin fertila ålder. När misstanke om endometrios uppstår, ska smärtlindringen inledas så snabbt som möjligt för att hindra att smärtan blir kronisk. Eftersom östrogen har en central roll vid uppkomsten av endometriossmärta har behandlingen traditionellt syftat till att hindra ägglossningen, vilket minskar östrogenutsöndringen från äggstockarna. Kombinerade preventivmedel (piller, ring, plåster) och gulkroppshormon är de vanligaste behandlingsformerna, eftersom de flesta tål dem och de är relativt förmånliga. När man börjar behandling med kombinerat preventivmedel ska man ta hänsyn till samma kontraindikationer som vid preventivmedel i allmänhet, det vill säga att användning av kombinerat p-medel sammanhänger med en något ökad risk för blodpropp. Preparat med gulkroppshormon medför inte denna risk. Det finns olika märken av piller med gulkroppshormon och oftast hittar man ett lämpligt preparat genom att pröva sig fram. Oavbruten behandling med gulkroppshormon fungerar samtidigt som preventivmedel.
Gulkroppshormon kan också doseras lokalt i livmodern genom att använda hormonspiral. Hormonspiralen avger levonorgestrel-gulkroppshormon som gör att livmoderns slemhinna och endometrioshärdarna krymper. Hormonspiral verkar vara en effektiv behandlingsform också vid djup endometrios.
Den främsta effekten av hormonbehandlingar är att förhindra ägglossningen och därigenom minska östrogensyntesen, men de har också andra positiva effekter. De minskar inflammationen i bukhålan, uppkomsten av nya blodkärl som behövs för att endometriosen ska sprida sig och mängden smärtnerver. Alla hormonella behandlingar minskar mensblödningen och då minskar också blödningen som rinner via äggledarna ut i bukhålan, dvs. den avvikande livmoderslemhinnan. Den här mekanismen är förmodligen en viktigare effekt av hormonbehandling än vad man tidigare trott. Vid vård av endometriospatienter lönar det sig därför att välja så blödningslösa behandlingsformer som möjligt.
I svåra fall där de ovan nämnda hormonbehandlingarna inte hjälper, ska man överväga att inleda kraftig hormonbehandling. Det innebär injektion en gång i månaden av läkemedel som minskar hypofysens hormonfunktion, det vill säga orsakar ett konstgjort klimakterium och minskar östrogenutsöndringen. För att injektionerna under långvarig behandling inte ska orsaka klimakteriebesvär eller benskörhet, inleds ofta parallell behandling med kombination av östrogen och gulkroppshormon för att lindra dessa symtom. Alternativt kan man tillsammans med kombinerade preventivmedel överväga tablettbehandling med så kallade aromatashämmare som även hindrar produktion av östrogen på andra platser än äggstockarna.
Kirurgisk behandling av endometrios behövs om smärtorna håller i sig trots hormonbehandling. I så fall får patienten remiss till bedömning inom specialsjukvården. En symtomfri patient behöver ingen operation.
Endometriosoperationerna görs oftast under narkos som titthålsoperation, det vill säga laparoskopi. Bukhålan fylls med koldioxid genom ett snitt i huden nedanför naveln för att få god sikt. Ett endoskop förs in i bukhålan genom naveln och de övriga instrumenten genom 2–3 snitt i huden på nedre delen av magen. Vid laparoskopi kan ytliga eller djupa endometrioshärdar brännas eller avlägsnas. Det går också bra att avlägsna endometriom med laparoskopi. Ingreppet avslutas med att koldioxiden avlägsnas från bukhålan, men vissa patienter kan uppleva övergående håll eller illamående. Operationen görs vanligen som dagskirurgiskt, det vill säga patienten får åka hem samma dag och återhämtningstiden är 5–7 dygn. Vid svår form av sjukdomen kan endometrioshärdar även på urinblåsan eller tarmen operaras laparoskopiskt, men patienten får då åka hem först om några dagar. Ibland kan endometriosen växa så att den fäster ihop närliggande vävnader och då kan det krävas en öppen operation genom ett större snitt för att avlägsna den. Vid förnyad endometrios och om läkemedelsbehandling inte har någon effekt måste ibland också livmodern och äggstockarna avlägsnas.
Efter endometriosoperation rekommenderas det att hormonbehandlingen fortsätter för att förebygga förnyad sjukdom, om graviditet inte just då är aktuell.
Icke-medicinska behandlingar underlättar många endomatriospatienters liv. Akupunktur, zonterapi, fysioterapi, undvikande av rött kött och socker hjälper vissa patienter.