Vanliga frågor

Nej, det är det inte, men det är lätt att blanda ihop de liknande förkortningarna

HSV = Herpes Simplex Virus

HPV = Human Papilloma Virus.

Fastän båda kan orsaka infektion i könsorganen, är de två olika virus. Herpes orsakar smärtsamma blåsor i könsorganen.

HP-virustyperna är indelade i lågrisk- och högriskvirus. Virusen av lågrisktyp orsakar exempelvis ofarliga, men kosmetiskt störande vårtor, kondylom, på könsorganen. Ett typiskt kondylom ser ut som en blomkålsliknande förändring som syns med blotta ögat. Yttre kondylom kan behandlas med salva, frysning eller laser. Förändringarna kan dock återkomma lätt, eftersom behandlingen inte avlägsnar viruset, utan det är kroppens eget immunförsvar som ska tampas med det.

Fastän HPV vanligen överförs vid sexuell kontakt, är det ett så allmänt virus att det till och med kan anses vara ett normalt fynd hos personer som inlett sitt sexliv. Nästan hela vuxenbefolkningen smittas i något skede av livet, vanligen utan att veta om det.

Cell- och vävnadsförändringar som HPV orsakar ger vanligen inga symtom. Ibland kan det förekomma blödning efter samlag eller mellanblödningar. Smärta eller känningar i underlivet är inte symtom på en HPV-infektion. De flesta kvinnorna vet inte om att de har HPV-smitta förrän ett avvikande cellfynd görs, och därför är det enda sättet att hitta förändringar som kräver fortsatta undersökningar att regelbundet ta cellprov (papa-prov).

HPV-infektion kan förekomma också i munnen, svalget, struphuvudet samt analöppningen. HPV kan orsaka liknande förändringar i slemhinnorna i dessa områden som i könsorganen. HPV bidrar till cirka 80 procent av förändringar i analöppningen men till bara 22–30 procent av cancer i huvudet eller halsen. Virusinfektioner också i munnens slemhinnor läker vanligen bra och de är typiskt symtomfria. Om patienten inte har några speciella symtom i munnen eller svalget, finns det inget behov av rutinmässiga undersökningar hos öron- eller tandläkare. Betydligt större riskfaktorer för cancer i munnen och struphuvudet än HPV är rökning och rikligt alkoholbruk.

Rökning tredubblar risken för att cancer ska utvecklas i livmoderhalsen. Att sluta röka ökar möjligheten att HPV-infektionen går om av sig själv. Att sluta röka ger dessutom många andra hälsofördelar.

Läs mer om att sluta röka:

Stumppi.fi

HPV-test tas enligt övervägande från livmodermunnen med en cellprovsborste i samband med gynekologisk undersökning. HPV-test kommer förmodligen att i framtiden användas allt mer för screening av livmoderhalscancer, och det kan i något skede till och med ersätta papa-cellprovet. Testet visar om det tagna provet innehåller ett eller flera HP-virus av högrisktyp.

Oftast används test som visar om patienten har ett eller flera av de 13 vanligaste HP-högriskvirusen. Testresultatet är alltså positivt eller negativt, men det finns också test för att fastställa HP-virusets exakta underart (genotypning).

De viktigaste HP-virustyperna är HPV 16, 18, 31, 33 och 45. HPV 16 och 18 är de vanligaste genotyperna och de förekommer ofta hos patienter med cancer i livmoderhalsen, men betydelsen av infektioner orsakade av olika genotyper är fortfarande delvis okänd. HPV-testet är mycket känsligt, det är positivt betydligt oftare än papa-provet. Det orsakar problem, för nästan alla unga har en symtomfri HPV-infektion som går om av sig själv med tiden. Därför borde testet inte alls tas av under 30-åriga symtomfria patienter. Också vid svåra cellförändringar är testet nästan alltid positivt, därför är det inte till någon större nytta. Testet kan däremot användas för att följa upp en behandlad förändring, vid screening av livmoderhalscancer och för vidare undersökning av lätta förändringar hos över 30-åriga patienter.

Det finns också ett HPV-papa-kombinationstest som först undersöker om HPV-testet är positivt. Om det är negativt avläses papa-testet inte alls. Om HPV-testet är positivt, analyseras också papa-provet. Om HPV-positivitet konstateras slumpmässigt vid normalt papa-prov ger det inte orsak till kolposkopi. I så fall lönar det sig ta ett nytt test ett år senare och om HPV-test fortsättningsvis är positivt (i 2–3 år) görs kolposkopi.

HPV-testet är mycket känsligt och hos cirka 25 procent av kvinnorna visar testet fortfarande positivt efter behandlingen, men hos vissa blir resultatet negativt under uppföljningen. Om testet är positivt följer vi upp patienten noggrannare med nya test och kolposkopi, eftersom risken för att förändringarna återkommer är en aning förhöjd.

Om HPV-testet blir negativt efter behandlingen, är risken för att vävnadsförändringarna ska återkomma mycket liten. Om testet är negativt och upprepade cellprov rena efter behandlingen, är risken för återfall bara 1,5 procent.

Eftersom HPV smittar mycket lätt, skyddar kondom inte nödvändigtvis helt mot smitta, men kondom rekommenderas speciellt för att förebygga smitta av andra virus och bakterier som överförs sexuellt samt för att undvika icke-önskade graviditeter.

Fastän du bevisligen skulle ha tillfrisknat från en HPV-infektion, är det bra att tänka på att det finns så många olika typer av HP-virus att det alltid finns en risk att få en infektion orsakad av en annan HPV-typ. I ett långvarigt förhållande har båda redan samma virus, så för den skull behöver man inte använda kondom.

En HPV-infektion kan inte botas med antibiotika eller andra läkemedel, liksom det inte heller går att bota andra infektioner orsakade av virus. Infektionen läker vanligen med tiden av sig själv med hjälp av kroppens eget immunförsvar.

Du ska veta när din senaste mens började, vilket preventivmedel du använder samt eventuella andra hormonpreparat som du använder (via munnen eller lokal salva). Därtill är det bra om du vet tidpunkten för och resultaten från tidigare cellprov, speciellt om de varit avvikande, samt eventuell behandling av cellförändringar.

Mensblodet stör analysen av cellprovet, så det tas inte gärna under menstruation. Ibland är det enda symtomet på vävnadsförändring extra blödningar och då är det viktigt att ta provet trots blödning. Det går också att göra en vanlig gynekologisk undersökning under mens.

För könssjukdomstest ska du söka dig till din egen hälsostation eller polikliniken för könssjukdomar vid Hud- och allergisjukhuset, för sjukdomarna syns inte alltid i ett cellprov.

Du får kallelse till den första massundersökningen som 25- eller 30-åring, beroende på kommun. Det första papa-cellprovet behöver inte tas förrän 2–3 år efter att du har börjat ha samlag. Virusförändringarna läker nästan alltid av sig själv, speciellt väl hos 20–30-åriga kvinnor. Därför finns det inget behov att ta papa-prov av under 20-åringar och också av 20–24-åringar bara för att utreda gynekologiska symtom, som avvikande blödningar.

Alla kvinnor borde delta i massundersökningarna som man kallas till vart femte år. Enligt många internationella rekommendationer borde cellprov tas med 3–5 års mellanrum. Om du tidigare har behandlats för en förstadieförändring, du röker eller har haft många sexpartners, kan proven tas oftare. Diskutera det här med din läkare. Om du får extra blödningar mellan mensen eller efter samlag, är det på sin plats att ta cellprov, fastän det skulle ha gått kort tid sedan föregående prov.

Enligt studier tar det i genomsnitt 20–30 år för livmoderhalscancer att utvecklas, och till och med från svårt förstadium till cancer i genomsnitt 7 år. Det finns inget behov att ta papa-cellprov för ofta, eftersom merparten av fynden är lätta eller mellansvåra.

Papa-cellprov borde tas med 3–5 års mellanrum, inte oftare. Det gör att man undviker oro och onödiga besök, men ändå kan svåra förändringar upptäckas i tid. Det enda undantaget är uppföljning av tidigare cellförändringar eller resultatet från behandling av förstadium.

Det finns hundratals olika typer av papillomvirus, och vaccinet ger inte skydd mot alla virustyper. Därför är det bra att ta regelbundna cellprov trots att man fått vaccin. Risken är visserligen avsevärt mindre hos vaccinerade än hos dem som inte fått vaccin.

Också kvinnor som antingen lever i ett långvarigt förhållande eller har haft bara ett förhållande, har haft samlag bara en gång eller inte har haft sex på flera år, ska ta cellprov. HPV-viruset kan smitta vid det första samlaget.

Uppkomsten av livmoderhalscancer hänger nära ihop med HPV-infektion som oftast smittar vid samlag. Trots det rekommenderas screeningen för alla kvinnor som har fått kallelse, även om risken att insjukna i livmoderhalscancer är mycket liten utan sexuell kontakt.

Om du har kallats till en rutinscreening, kan du flytta tiden till ungefär 3 månader efter förlossningen, så att livmodermunnen hinner återhämta sig från förändringarna som graviditeten och förlossningen orsakar. Om du har konstaterats ha cellförändringar som kräver kolposkopiundersökning, är det viktigt att du går till mottagningen även om du är gravid. Hormonverksamheten under graviditeten kan göra att slemhinnan i livmodermunnen blöder lättare än vanligt, men det är ofarligt.

Kolposkopi kan göras tryggt också under graviditeten, för undersökningen riktas endast mot den yttre livmodermunnen som ligger mot slidan och dess omgivning. Om biopsierna inte innehåller svåra fynd som kräver omedelbar behandling, kan läget kontrolleras i ett senare skede av graviditeten eller efter den. Om läget kräver det, kan LOOP-behandling utföras under graviditeten. Amning är inte heller något hinder för provtagning.

Ja, för HPV-smitta kan överföras i alla typer av sexuella kontakter.

Ja, det är bra att göra det. Det är speciellt viktigt att delta i papa-provet om livmodern har avlägsnats på grund av cancer eller annat allvarligt fynd. Cell-och vävnadsförändringar kan utöver livmoderhalsen också förekomma på slidans slemhinnor.

Klimakteriet innebär inget skydd mot cellförändringar eller risken för livmoderhalscancer. Därtill är risken för livmoderhalscancer större hos över 50-åringar än hos yngre kvinnor.

Det behövs inte, för det tar flera år för cancer i livmoderhalsen att utvecklas. Därtill läks lätta förändringar ofta av sig själv. Efter behandling av förstadieförändringar kallas patienterna dock årligen till cellprov.

Livmoderhalscancer är mycket ovanlig bland så unga, så enligt studier anses screening av under 25-åringar inte nödvändig. De flesta förändringarna hos unga läks av sig själv, utan behandling. Om startåldern för screening sänktes eller screening gjordes oftare, skulle det till och med kunna leda till ”onödiga” behandlingar av sådana förändringar som kunde läka av sig själv.

Efter att ha fått diagnos rekommenderas hivpatienter att ta cellprov och prov för HP-högriskvirus var sjätte månad till att börja med. Om upprepade papa-prov är normala och HPV-testet negativt, kan provtagningsintervallet förlängas till tre år.

Kolposkopi kan utföras också under menstruation, om blödningen inte är mycket riklig, för blodet hindrar sikten. Lätt blödning kan läkaren torka bort med vaddpinne före undersökningen.

Kolposkopin kan utföras på helt normalt sätt. Också LOOP-behandling kan göras trots spiral.

Om du har fått kallelse till kolposkopi, är det bäst att gå till mottagningen, för graviditet är inget hinder för cellprov eller biopsi. Du kan ringa polikliniken i förväg och tala om att du är gravid. Läkaren tar alltid hänsyn till graviditeten i sina behandlingsbeslut. Undersökningen ökar inte risken för missfall och är inte farlig för fostret, som är säker inne i sin fostersäck omgiven av fostervatten inne i livmodern.

Om du bara har en lätt förändring i cellprovet, kan ett nytt prov tas 2–3 månader efter förlossningen. Också LOOP-behandling kan vid behov utföras under graviditeten, om förändringen är svår.

Varken undersökningen eller behandlingen påverkar möjligheten att bli gravid eller fertiliteten. Framfört allt efter upprepade LEEP-behandlingar ökar dock risken för en för tidig förlossning och för tidig fostervattenavgång något, men risken är ändå mycket liten.

Det är viktigt att du talar om på rådgivningen när du blivit gravid att du har genomgått LEEP-behandling. Ibland behövs då lite tätare uppföljning av livmoderhalsens läge under graviditeten.

Om du planerar att skaffa barn, är det bra att ta ett cellprov och behandla eventuella vävnadsförändringar redan före graviditeten.