Om blodtrycket konstateras vara förhöjt vid upprepade mätningar på rådgivningen, skriver hälsovårdaren eller rådgivningsläkaren en remiss till moderskapspolikliniken. Där bedöms behovet av medicinering, planeras när medicinering ska inledas och kontrolleras hur fostret mår.
Blodtrycksmedicinering påbörjas under graviditeten om blodtrycket upprepade gånger ligger långt över referensgränserna. Gränsvärde för när medicinering ska sättas in kan vara 150/100 mmHg vid mätningar utanför hemmet. Gränsen vid mätning hemma är lite lägre: 145/95 mmHg. Man räknar att gränsnivån har överskridits om trycket vid minst tre mätningar i följd, med ett mellanrum på minst ett par timmar, är högre än gränsvärdena för det systoliska och/eller diastoliska trycket. Vid behov inleds medicineringen redan med lägre värden om mamman har en bakomliggande sjukdom som påverkar blodkärlens funktion, till exempel diabetes eller kronisk njursjukdom. Medicineringens start beror också på blodtrycksnivån vid början av graviditeten. Målnivån för blodtrycket är i regel under 140/90 mmHg. Läkemedlen som används är vanligen alfa- och betablockerare (labetalol), kalciumblockerare (nifedipin eller betablockerare (metoprolol), som är säkra att använda under graviditet. Medicineringen avslutas stegvis efter förlossningen, antingen redan på förlossningssjukhuset eller senare på rådgivningen. Mamman får anvisningar för avslutande av medicineringen efter förlossningen när hon åker hem.
Om mamman har en svår blodtryckssjukdom skriver mödrarådgivningen en remiss till moderskapspolikliniken genast i början av graviditeten, i samband med det första besöket på rådgivningen. Vissa blodtrycksläkemedel, till exempel ACE-hämmare och AT-blockerare, är skadliga för fostret, så de ska bytas ut mot ett ofarligt alternativ redan när man planerar graviditet. Det görs av den behandlande läkaren eller via konsultation på moderskapspolikliniken.