Förlossningens öppningsskede sköts på samma sätt som vid enbördsgraviditet. Under förlossningen följs båda fostrens hjärtljud upp med CTG. Om uppföljningen visar tecken på att någondera fostrets tillstånd försämras, kan man i vilket skede som helst av förlossningen övergå till kejsarsnitt. A-fostret föds på samma sätt som vid enbördsgraviditet. Efter att A-fostret fötts stöder ofta den ena läkaren B-fostrets läge på mammans mage och styr vid behov det till upprätt läge med antingen huvudet eller stjärten neråt. Stödet hindrar B-fostret att ändra läge efter det. Enligt litteraturen byter så många som 20 procent av B-fostren läge efter att A-fostret har fötts om de inte stöds upp.
Efter A-fostrets födsel väntar man på att livmodern på nytt börjar dra ihop sig. Ofta vilar livmodern ett tag. B-fostrets tillstånd följs upp hela tiden. Vanligen börjar man senast i det här skedet ge hormonet oxytocin för att stimulera livmoderns värkarbete. B-fostrets bjudning och hjärtljud kan i det här skedet undersökas med ultraljud. När värkarna sätter igång igen får mamman krysta om B-fostret har kommit tillräckligt långt ner i bäckenet. Om B-fostret visar tecken på stress, kan förlossningen påskyndas med sugklocka eller, om babyn är i sätesläge, utdragning med tång. Om det verkar att gå över en timme mellan förlossningarna, kan man flytta till operationssalen för att dra ut B-fostret. Det här är dock ovanligt. Ibland kan man också besluta att göra kejsarsnitt, om B-fostrets läge gör vaginal förlossning omöjlig eller om B-fostrets tillstånd försvagas och det inte går att hjälpa ut fostret med sugklocka eller dra ut fostret i sätesläge.