Ventrombos

Risken för ventrombos (blodpropp) är 5–6 gånger större när man är gravid, på grund av östrogenhormonets inverkan på blodets koagulering och den växande livmoderns tryck på blodkärlen i benen.

En djup ventrombos orsakas av att blodet koagulerar i venerna. Den vanligaste orsaken är att blodflödet blir långsammare, men trombos kan också bero på en skada i blodkärlsväggen eller ökad trombosbenägenhet.

Oftast uppstår proppen i benen, där blodcirkulationen i de djupa venerna är speciellt utsatt för koaguleringsstörningar. Det är ovanligare med djupa ventromboser i huvudet, halsen, armarna eller bukorganen. Det förekommer inflammationer i de ytliga venerna under huden, men inga betydande proppar.

Riskfaktorer för ventrombos är graviditet, att vara orörlig länge (t.ex. sjukdom, gipsat ben eller lång flygresa), stora operationer, p-piller i synnerhet hos rökande kvinnor, cancer, övervikt och genetiska koaguleringsstörningar. 10–15 procent av befolkningen har genetisk eller förvärvad trombosbenägenhet.

Av alla ventromboser under graviditeten utvecklas 80 procent i det vänstra benet, förmodligen därför att livmodern trycker på den vänstra bäckenartären och den i sin tur på bäckenvenen där de korsas. Trombosrisken är störst genast efter förlossningen. Efter ett kejsarsnitt är trombosrisken 2–3 gånger större än efter en vaginal förlossning. Risken att en djup ventrombos som uppkommit under graviditeten återkommer senare är 1–15 procent. Efter förlossningen minskar trombosrisken på 6 veckor till samma nivå som före graviditeten. 

Symtom

Typiska symtom på en djup ventrombos är svullnad i den ena vaden, värk vid vila och ömhet samt smärta i vaden när man går. De flesta trombospatienter har alla dessa symtom, men en ventrombos kan också vara förrädisk och helt symtomfri. Den farligaste följden av en ventrombos kan vara blodpropp i lungan, lungemboli, som har andnöd som symtom. En djup ventrombos konstateras hos två tredjedelar av alla lungembolipatienter. Djupa ventromboser och blodpropp i lungan förekommer hos 1–2 gravida av 1000. Cirka 16 procent av alla med obehandlad ventrombos utvecklar lungemboli, som är en av största enskilda orsakerna till mödradödlighet.

När kontakta läkare?

Om du har svullnad bara i den ena vaden och den värker vid vila, känns het och det gör ont i den när du går, ska du kontakta hälsovårdscentralens jour eller ringa jouren vid förlossningssjukhuset för att få närmare råd. Om symtomen har utvecklats småningom under flera dagar, ska du kontakta den egna hälsostationen som bedömer behovet av vidare undersökning. Om du utöver smärta och svullnad i benet också får andnöd antingen plötsligt eller så att den stegvis blir svårare, ska du kontakta jouren vid hälsovårdscentralen. Om du har andnöd och dessutom bröstsmärtor, hosta, hjärtklappning, huden eller läpparna blir blå och du känner dig allmänt svag ska det ringas efter ambulans.

Misstänkt ventrombos diagnostiseras med ultraljudsundersökning. För att diagnostisera lungemboli används spiraldatortomografi som inte utsätter fostret för stor strålningsbelastning. Misstänkt ventrombos i hjärnan (cerebral ventrombos) undersöks ofta med hjälp av magnetröntgen. Det är också skäl att undersöka hur fostret mår med ultraljudsundersökning eller kontroll av hjärtljuden.

Behandling

Behandling av djup ventrombos inleds med att heparin, som snabbt påverkar koaguleringen, injiceras under huden. Behandlingen genomförs oftast hemma. Om trombosen sträcker sig högt upp till ljumsken, kan den första behandlingen också omfatta trombolys, det vill säga upplösning av blodproppen. Vid blodpropp i lungan används oftast trombolys och behandlingen genomförs alltid på sjukhus. Vid ventrombos används dagligen stödstrumpor eller stödförband, som kläs på på morgonen i sängen innan man stiger upp och tas av till natten.

Förebyggande heparinbehandling används för gravida som har en tydligt förhöjd trombosrisk – som exempelvis har haft ventrombos eller lungemboli tidigare eller som har en känd ärftlig trombosbenägenhet. Trombosrisken, behovet av och längden på medicinering bedöms genom konsultation med specialsjukvården. Beroende på hur stor risken är, inleds heparinbehandling antingen i början av graviditeten, i slutet av graviditeten eller först efter förlossningen.

Medicineringen avbryts när förlossningen sätter igång och fortsätts igen efter förlossningen i sex veckor. Efter kejsarsnitt inleds heparinbehandling om det finns andra riskfaktorer för ventrombos än operationen (t.ex. inflammation, orörlighet, övervikt, riklig blödning). Om en djup ventrombos har utvecklats under graviditeten, görs undersökningar för trombosbenägenhet vanligen efter barnsängstiden. 


Föregående sidaNästa sida