Fosterdöd

I Finland föds årligen ungefär tre dödfödda barn per tusen barn som föds levande. När ett foster dör i livmodern kallas det fosterdöd eller perinatal död.

​​

I Finland berörs årligen cirka 170 familjer av fosterdöd. Det uppskattas att i världen förekommer 7 000 fall av fosterdöd dagligen. När graviditeten inte slutar med att ett önskat, levande barn föds, utan i en mycket sorglig händelse, det vill säga att babyn dör i livmodern, upplever familjen en väldigt stor förlust.

Det är fråga om fosterdöd (perinatal död, fetus mortus) om graviditeten är inne på minst vecka 22+0 eller fostret väger över 500 gram. Fosterförlust som sker före graviditetsvecka 22+0 kallas missfall. Fosterdöd inträffar nästan alltid innan förlossningen sätter igång, ibland även under förlossningen.

Orsaker och riskfaktorer

Fosterdöd kan inträffa helt utan förvarning och då går den inte att förutse eller hindra på något sätt. Den största enskilda orsaken till fosterdöd är syrebrist i livmodern, som kan ha börjat plötsligt eller pågått en längre tid. Vissa medfödda avvikelser hos fostret, t.ex. neuralrörsdefekt och kromosomrubbning (t.ex. trisomi 13 och 18) innebär förhöjd risk för fosterdöd. Infektioner (virus- och bakterieinfektioner som hiv, hepatit, syfilis, malaria, cytomegalovirusinfektion, toxoplasmos, parvovirus, influensa och tuberkulos) har förknippats med fosterdöd. Orsaken kan också vara för tidig moderkaksavlossning, navelsträngskomplikationer (t.ex. knut på navelsträngen) eller mammans trombosbenägenhet. Bara ungefär var tionde fosterdöd beror på fostrets utvecklingsstörning. Trots omsorgsfulla utredningar hittar man inte nödvändigtvis alltid förklaringen till varför fostret dött.

Riskfaktorer för fosterdöd är mammans ålder (enligt litteraturen över 35 års ålder), rökning, övervikt och långt gången graviditet (över 42 graviditetsveckor). Också preeklampsi (havandeskapsförgiftning) samt diabetes och förhöjt blodtryck före graviditeten sammanhänger med högre risk för fosterdöd. Pojkfoster har i litteraturen konstaterats ha en cirka 10 procent högre risk för fosterdöd än flickfoster, men orsaken till det här är okänd.

Diagnos

Det går inte att förutse fosterdöd. Minskade fosterrörelser kan tyda på att fostrets tillstånd försvagas. Att fostrets rörelser upphör är tecken på fosterdöd. Ibland kan det förekomma för tidiga sammandragningar eller lätta blödningar samtidigt som rörelserna upphör. Rådgivningen kan börja misstänka fosterdöd också utan symtom, om det inte går att höra fostrets hjärtljud med en så kallad doppler-apparat. Fosterdöd konstateras och säkerställs med en ultraljudsundersökning där det inte går att se fostrets hjärta slå. Tecken på fosterdöd som inträffar under förlossningen är att hjärtljuden upphör.

Vård på sjukhus

Det är en stor chock att få veta att babyn har dött i livmodern. Sorgen och smärtan i samband med fosterdöd orsakar en chockreaktion, som gör det svårt att förstå det inträffade.

När fosterdöden har fastställts, förklaras det tydligt för familjen vad som har hänt. Redan när man kommer till sjukhuset tas infektions- och blodprov av mamman. Med hjälp av fostervattenprov går det att utreda om döden beror på en plötslig orsak eller om det är fråga om en långvarigare fosterstress.

Barnet som dött i livmodern framföds i regel genom vaginal förlossning på vanlig förlossningsavdelning. Vid förlossningen används samma smärtlindringsmetoder som vid andra förlossningar. Om förlossningen inte startar spontant sätts den igång. Kejsarsnitt görs bara i lägen där mammans hälsa eller liv är i fara. Sådana situationer är bland annat riklig blödning vid för tidig moderkaksavlossning eller mycket svår preeklampsi (havandeskapsförgiftning). Likaså görs kejsarsnitt om vaginal förlossning är omöjlig på grund av exempelvis föreliggande moderkaka eller felaktig fosterbjudning. Sätesbjudning är inte hinder för vaginal förlossning.

Vid fosterdödsfall är det oftast inte bråttom med förlossningstidpunkten. När döden har konstaterats ges familjen ofta möjlighet att åka hem och återkomma till sjukhuset exempelvis nästa dag, men vissa vill genast stanna kvar på sjukhuset. Den kommande förlossningen förbereds med premedicinering genom munnen. Både mamman och partnern kan vid behov få ångestdämpande medicin eller insomningstablett.

Föräldrarna uppmuntras att titta på barnet, ta det i famn och vara en stund med sitt barn, fastän de kanske känner sig tveksamma inför att möta sitt döda barn.

Det besluts i samråd med familjen när förlossningen sätts igång. Samma metoder kan användas för att starta förlossningen som i vanliga fall (länk till igångsättning av förlossning). Om föderskans blodgrupp är RhD-negativ ges hon en injektion med anti-D-immunoglobulin.

Efter förlossningen får föräldrarna tar farväl av sitt barn. Föräldrarna uppmuntras att titta på barnet, ta det i famn och vara en stund med sitt barn, fastän de kanske känner sig tveksamma inför att möta sitt döda barn. Efter förlossningen får föderskan och partnern/närstående ett eget rum, där båda kan övernatta och vara i lugn och ro för sig själva.

Vid fosterdödsfall ber man om föräldrarnas samtycke till obduktion. Samtycket ska undertecknas. Obduktionens syfte är att utreda orsaker som har påverkat och lett till fosterdöden. Om eventuella orsaker hittas, kan det hjälpa vid planeringen och uppföljningen av nästa graviditet. Föräldrarna har också rätt att säga nej till obduktion. Sjukhusteologen tillsammans med sjukhuspersonalen hjälper till med begravningsarrangemangen.

Mjölkproduktionen stoppas med läkemedel som hindrar utsöndringen av hormonet prolaktin. Man får åka hem när det har säkerställts att återhämtningen efter förlossningen har börjat på normalt sätt och föräldrarna är redo för det.

Efterkontroll

Vid efterkontrollen som sker cirka 10–12 veckor efter förlossningen går man igenom mammans fysiska och psykiska återhämtning och därtill orsakerna som lett till barnets fosterdöd och alla undersökningsresultat. Föräldrarna kan fråga om allt som de funderar på kring babyns död. Det går också att diskutera planer på en ny graviditet och kartläggning av risker. Vid behov kan föräldrarna få tid för konsultation med en genetikläkare. Vid efterkontrollen görs också en gynekologisk undersökning.

Risk för fosterdöd och uppföljning under nästa graviditet

Hälsosam livsstil, som att sluta röka och minska eventuell övervikt, är viktigt för att förebygga fosterdöd. Medfödda hjärtfel och neuralrörsdefekt kan förebyggas genom att man regelbundet tar folsyratillskott minst två månader innan man blir gravid. Det har konstaterats att de som har drabbats av fosterdöd har en tre gånger större risk att det upprepas, än de som tidigare har fött ett levande barn. Men ofta är ändå risken för den enskilda väntande mamman mycket mindre, i synnerhet om fosterdöden har orsakats av något som inte antas upprepas vid nästa graviditet.

Om det har hittats en tydlig orsak till fosterdöden, planeras uppföljningen av nästa graviditet individuellt utgående från orsaken. Om det inte har hittats någon förklaring, besöker den gravida utöver normal uppföljning på rådgivningen också moderskapspolikliniken i graviditetsvecka 36 för att göra en individuell plan för uppföljningen av slutet av graviditeten och för en eventuell igångsättning av förlossningen. Uppföljningen på rådgivningen kan hjälpa att upptäcka graviditetskomplikationer, t.ex. förhöjt blodtryck eller begynnande preeklampsi (havandeskapsförgiftning), som ökar risken för fosterdöd. Rörelseuppföljning i slutet av graviditeten kan hjälpa att märka om fostret börjar må sämre. På sjukhusets jourmottagning kan fostrets mående kontrolleras med hjälp av hjärtljudskurva.


Var få hjälp och stöd?​

Barnets död i livmodern orsakar en traumatisk kris för familjen. Fosterdöden kommer oftast som en total överraskning och det har inte alls gått att förbereda sig på den. Personalen finns som familjens stöd genast i början av sorgeprocessen. Under sjukhusvistelsen får föderskan och partnern/anhöriga möjlighet att träffa en sjukhusteolog, socialarbetare och vid behov en psykiatrisk sjukskötare eller psykiater.

Sjukhusteologen är en anställd inom den evangelisk-lutherska kyrkan som arbetar på sjukhuset. Sjukhusteologen har i uppgift att ge patienter och anhöriga mentalt och andligt stöd. Teologen hjälper också till med begravningsarrangemang. För att få begravningstillstånd behövs en dödsattest som sjukhusets läkare skriver ut.

Sjukhusets socialarbetare och FPA ger närmare information om förmåner och ekonomiska frågor i samband med fosterdöd. (Se länkarna vid punkten FPA:s förmåner)

Sorgeprocessens längd är alltid individuell, den kan ta allt från några veckor till flera månader. Under den första tiden går föderskan tillsammans med sin partner och nära anhöriga igenom sin förlust, så småningom börjar man förstå den och den blir till en del av familjens erfarenheter. Sorgeprocessen kan också ta flera år. Utomstående kan ibland ha svårt att se sorgen och smärtan som familjen upplever och lever med. De som upplevt fosterdöd kan ha ett stort behov att tala om sin baby. Föräldrarna önskar att få sin sorg och sitt föräldraskap bekräftade. Att samtala om saken hjälper många att omvandla den tunga sorgen till ett kärt minne av barnet som hade ett kort men värdefullt liv. I Finland finns föreningen KÄPY - Barndödsfamiljerna rf. genom vilken familjen kan få stöd av personer som har upplevt samma svåra livssituation.


Läs mer:


FPA:s och andra sociala stöd vid fosterdöd

Socialarbetaren vid förlossningssjukhuset hjälper föräldrarna med råd, anvisningar och stödsamtal kring fosterdöden. Mamman till ett barn som dött i livmodern (förlossningen senare än graviditetsvecka 22+0) har rätt till moderskapspenning från FPA i 105 dagar. Faderskapspenningen betalas i högst 18 dagar efter barnets dödsdag. I samband med fosterdöd har man inte rätt till föräldrapenning (efter moderskapspenningen) eller barnbidrag. Moderskapsunderstöd har familjen ofta redan ansökt eller fått innan barnets död konstateras, och i sådana fall behöver moderskapsunderstödet inte returneras.

Detaljerad information om FPA:s sociala förmåner i samband med fosterdöd finns på FPA:s webbplats.

Läs mer:

Barnfamiljer – Särskilda situationer i familjen (FPA)

Familjen betalar i regel själv begravningskostnaderna. Det finns inget egentligt begravningsbidrag, men man kan hos socialväsendet ansöka om och under vissa villkor beviljas utkomststöd för begravningskostnader. Villkoren gäller den sökandes och familjen ekonomiska helhetsläge och/eller övervägande av behovet i det specifika fallet, liksom vid beviljande av utkomststöd i övrigt. Kommunens socialväsende kan ha samarbetsavtal med vissa serviceleverantörer (begravningsbyråer) till vilka familjer som ansöker om utkomststöd får vända sig. Vid ansökan om förebyggande utkomststöd, som kräver övervägande av socialarbetare, ska man reservera tid för en personlig träff med en socialarbetare i stället för att bara fylla i en skriftlig ansökan. I vissa fall går det också att höra sig för om stöd för begravningsarrangemangen och -kostnaderna t.ex. hos församlingens diakoniarbetare.

Om man inte har återhämtat sig psykiskt och arbets- och funktionsförmågan som det egna lönearbetet kräver inte har återställts på förväntat sätt under perioden med moderskaps- eller faderskapspenning, ska föräldrarna vända sig till arbetsplatshälsovården. Via den är det möjligt att vid behov fortsätta rehabiliteringstiden med A-intyg från läkaren och ansöka om FPA:s sjukdagpenning och/eller i vissa situationer partiell sjukdagpenning. Arbetsplatshälsovården kan också hjälpa den anställda att få psykologiskt stöd som eventuellt behövs eller t.ex. att göra arrangemang för en lättare arbetsbörda en viss tid i samarbete med arbetsgivaren.

Vid behov får man också personlig telefonrådgivning på FPA:sservicenummer för olika teman. FPA:s kunder kan också reservera en personlig besökstid till FPA:s tjänsteman.

Läs mer:

Moderskapspenning (FPA)

Faderskapspenning (FPA)


Första stödet grupp ​

Första vetskap är den stund när föräldrarna och nära anhöriga första gången får veta att fostret eller barnet har dött, är sjukt eller handikappat. Det sätt på vilket informationen om barnets död, handikapp eller sjukdom ges första gången har stor betydelse för familjen. Orden inverkar på att föräldrarna fäster sig vid barnet, men också på föräldrarnas och vårdproffsens samarbete i framtiden. ​

Första stödet grupp, eller ETRI-grupp 

Vid vissa universitets- och centralsjukhus i Finland har hälsovårdspersonal utbildats för att ge den första vetskapen och första stödet. Den utbildade personalen har fått ett nytt redskap via ETRI för att möta familjer med sjuka, handikappade eller dödfödda barn.  

Sessionen erbjuds familjer som väntar eller får ett svårt sjukt, handikappat eller dödfött barn senast inom två månader efter det inträffade. Familjen får själv bestämma vem av deras närstående som deltar i sessionen och vid vilket sjukhus sessionen hålls. Den här stödformen har bland familjer i huvudsak upplevts som mycket värdefull och förstärkande. ETRI-gruppen består av utbildad vårdpersonal.  

ETRI behandlar det speciella med barnet ur fyra olika perspektiv: information, känslor, stöd och framtiden.  Där är man redo att möta och stödja familjer som drabbas av en överraskande kris (barnet är t.ex. handikappat, sjukt eller dött vid födseln). Syftet med sessionen är att lindra eventuella efterverkningar i familjen av att barnet är skadat eller dödfött, stödja föräldrarna i processen att bearbeta saken, ge en möjlighet att tala om svåra saker och samtidigt skapa ett stödnätverk för familjen av personerna som deltar i sessionen. ETRI ger möjlighet till samtal och informationen kan ges samtidigt till hela nätverket av närstående personer. Hjälp och stöd kan ges i form av bland annat information, förslag eller konkret hjälp till familjen. 

Om familjen vill ha en session, kan vem som helst förmedla önskemålet till en ETRI-utbildad personalmedlem som sköter de praktiska arrangemangen. Uppgifter om utbildad personal finns i ETRI-mappen på avdelningen. Det kommer två eller tre ETRI-utbildade personer till sessionen, beroende på gruppens storlek, och en kamratstöd förälder. Sessionen följer modellen för en debriefing-session, med delarna inledning, fakta, tankar, känslor, normalisering och avslutning. Ungefär två timmar reserveras för en session. ​



På tjänsten Psykporten.fi hittar du information om tjänsterna på din ort.


Föregående sidaNästa sida

 


 

Uppdaterad  15.8.2018 16.05