För tidig fostervattenavgång

När fosterhinnorna spricker och fostervattnet börjar rinna ner i slidan, kallas det fostervattenavgång. Fosterhinnorna kan ibland spricka redan före graviditetsvecka 37 och då finns det risk att förlossningen sker för tidigt.

Fostervattenavgången sker före de egentliga födslovärkarna sätter igång vid ungefär var tionde av alla graviditeter. Det inkluderar också fullgångna graviditeter (över 37 graviditetsveckor).

För tidig fostervattenavgång orsakar cirka 30 procent av alla för tidiga förlossningar. Fosterhinnorna spricker för att det helt enkelt går hål på något ställe av hinnorna. Det går inte att hitta stället med någon undersökning. Om det kommer bara lite vatten, är det oftast fråga om så kallad hög vattenavgång, det vill säga att hålet i hinnorna sitter högt uppe i livmodern. Om hålet finns i nedre delen av livmodern, kommer det ut mer fostervatten på grund av trycket. Då är risken större för att förlossningen ska sätta igång. Ibland kan fosterhinnorna läka av sig själv.

Det finns många faktorer som kan orsaka för tidig fostervattenavgång, men det går inte att utgående från dem förutsäga om fosterhinnorna kommer att spricka. Oftast sker det utan förvarnande symtom. För tidig fostervattenavgång under tidigare graviditet ökar risken för att det ska ske också vid en ny graviditet. Enligt studier förekommer för tidig vattenavgång också oftare bland gravida som röker eller använder droger (cannabis). Infektioner, urinvägsinfektion, slidinfektion, livmoderinfektion som stiger ur slidan, och även övertänjning av livmodern t.ex. på grund av stor mängd fostervatten eller tvillinggraviditet kan öka benägenheten för en för tidig fostervattenavgång. Andra riskfaktorer är ingrepp i livmodern under graviditeten (t.ex. fostervattenprov) eller blödningar under graviditeten.

Fostervattenavgången leder i 60–80 procent av fallen till att förlossningen sätter igång spontant inom 1–2 dygn. Om fostervattenavgången sker före graviditetsvecka 34, försöker man fördröja förlossningen om mamman inte har tydliga tecken på livmoderinfektion. Det finns inga effektiva läkemedel mot sammandragningar som skulle hindra förlossningen, men med sådana läkemedel försöker man ändå fördröja förlossningen med minst 48 timmar, så att man kan ge mamman kortikosteroider som hinner utveckla fostrets lungor under den tiden. Om sammandragningar som leder till förlossning inte sätter igång, tas mamman in på sjukhus för uppföljning och en individuell behandlingsplan görs upp. Efter graviditetsvecka 34 får förlossningen starta spontant och om den inte sätter igång, startas förlossningen inom några dagar.

Fostervattenavgångens inverkan på fostret

Efter fostervattenavgång mår fostret oftast bra i livmodern och uppföljningen av graviditeten kan fortsätta, om graviditetsveckorna förutsätter det (före 34:e graviditetsveckan). I början kontrolleras mängden fostervatten som finns kvar i livmodern med ultraljudsundersökning och mängden följs upp regelbundet. Vid fostervattenavgång försvinner inte allt fostervatten ur livmodern och också efter vattenavgången producerar fostret hela tiden mera fostervatten.

Efter fostervattenavgång är ändå risken för livmoderinfektion förhöjd. Bakterier kan stiga upp i livmodern ur slidan och det finns fara för att infektionen sprids till fostret via fostervattnet. Därtill finns det förhöjd risk för att moderkakan ska lossna eller börja blöda efter fostervattenavgången. En liten vattenmängd kan ibland, men sällan utan sammandragningar, också leda till att navelsträngen kläms mellan fostret och livmoderväggen och fostrets blir tidvis utan syre.

Vid mycket tidig fostervattenavgång (före 20:e graviditetsveckan) är fostrets prognos nästan utan undantag dålig, även om graviditeten skulle fortsätta. Då diskuteras olika alternativ med familjen. Oftast blir det aktuellt att avbryta graviditeten. Om mamman får symtom på infektion är det nödvändigt att avbryta graviditeten. Om fostervattenavgången sker före 24:e graviditetsveckan, är risken hög för att fostrets lungor är bestående underutvecklade. I synnerhet om det finns mycket lite fostervatten under dessa veckor är den nyföddas prognos dålig, även om graviditeten skulle fortsätta i flera veckor efter fostervattenavgången. Om fostervattenavgången har skett t.ex. till följd av fostervattenprov, men mängden fostervatten ändå hålls normal och vattenavgången upphör snabbt, är graviditetens prognos god.

När kontakta läkare?

Om det börjar sippra fostervatten ur slidan eller flytningarna blir väldigt vattniga och rikliga, kan det vara fråga om fostervattenavgång. Då ska du ringa jouren vid förlossningssjukhuset för att få närmare råd.

Det kan rinna mycket fostervatten eller bara sippra en liten mängd. Du kan sätta en binda i trosorna och följa upp hur fuktig den blir, om du misstänker att fostervatten rinner ut. Om det kommer mycket vatten, så att det rinner längs benen och du dessutom har sammandragningar, ska du snabbt åka in till förlossningssjukhusets jour. Det är alltid bra att ringa sjukhuset i förväg och tala om att man är på väg. Om du bara har lite vattniga flytningar, ska du ta upp saken på rådgivningen, där fostervattenavgång ibland också kan uteslutas.

Behandling

Ibland kan man tydligt se att fostervattnet rinner och då är det uppenbart att det handlar om fostervattenavgång. Men ofta är det inte så uppenbart och för att säkerställa att det är fråga om fostervattenavgång används test som analyserar slidsekretet för protein som endast finns i fostervattnet (t.ex. Actim PROM-sticktest).

När det är säkert är att det handlar om fostervattenavgång, stannar mamman till en början på sjukhusets bäddavdelning för uppföljning. Fostervattenavgången leder i 60–80 procent av fallen till att förlossningen sätter igång spontant inom 1–2 dygn. Mamman får intravenös antibiotikabehandling för att skydda fostret mot en eventuell infektion. Om graviditeten inte kommit fram till vecka 35 får mamman kortisoninjektioner i muskeln två gånger i dygnet för att fostrets lungor ska mogna.

Om fostervattenavgången sker före 34:e graviditetsveckan, ges mamman oftast vid behov läkemedel som hindrar sammandragningar, närmast för att få graviditeten att fortsätta så att det finns tid att ge kortison. Markörer i mammans blod följs upp för att upptäcka om en infektion eventuellt håller på att utvecklas. I vissa fall kan markörer för infektion i livmodern och bakterier som eventuellt växer i fostervattnet analyseras med hjälp av fostervattenpunktion. Det gör att behandlingen kan inriktas exaktare och beslut om behandling fattas. Om graviditeten inte kommit till vecka 34 är målet att mängden fostervatten ska hållas intakt eller öka och att inga infektioner ska utvecklas. Då kan fostret fortsätta växa och utvecklas säkert i mammans livmoder. Om en livmoderinfektion utvecklas, är det bättre att fostret föds för att växa och utvecklas utanför livmodern.

I situationer där livmoderhalsen inte är mogen, inga sammandragningar förekommer och fostervattnet har slutat rinna eller sipprandet har minskat, kan uppföljningen överföras till den öppna vården. Vid öppen vård på avdelning är mamman hemma och kommer regelbundet till avdelningen för blodprov och undersökningar enligt en individuell plan.

Om fostervattenavgången sker efter graviditetsvecka 34+0, sätts förlossningen igång inom de närmaste dagarna, ifall vaginal förlossning är möjlig. Om vaginal förlossning av någon anledning, t.ex. fostrets problematiska läge, inte är möjlig, görs kejsarsnitt. Samma metoder kan användas för att sätta igång förlossningen som när en fullgången förlossning igångsätts.

Vaginal förlossning är det som föredras, eftersom en baby som föds för tidigt ”mognar” under vaginal förlossning. Varje fall bedöms ändå individuellt.


Föregående sidaNästa sida