För tidig förlossning

Av alla barn i Finland föds 5-6 procent årligen som prematurer. För tidig födsel ökar risken för att den nyfödda ska insjukna eller få bestående skador. Ju tidigare under graviditeten förlossningen sker, desto större är riskerna.

Det är svårt att förutse risken för och förebygga för tidiga förlossningar. De flesta för tidiga förlossningar går inte att hindra. Vid ungefär hälften av de för tidiga förlossningar förblir orsaken oklar.

Riskfaktorer för en för tidig förlossning

Symtom på en för tidig förlossning

Symtom på att en för tidig förlossning håller på att starta är smärtsamma sammandragningar i livmodern, blödningar eller blodslemmiga flytningar samt att fostervatten sipprar ut. Andra symtom förutom sammandragningar är smärtor i nedre magen eller nedre ryggen och en tyngdkänsla i bäckenet och slidan. Det räknas som för tidiga sammandragningar om värkarna återkommer med mindre än tio minuters mellanrum i över en timme, de håller i sig i cirka 30 sekunder och de kan kännas med händerna.

Förebygga och hindra för tidig förlossning

För att förebygga för tidig förlossning är det viktigt att redan före graviditeten påverka riskfaktorer. Under graviditeten är målet att sköta om en bra allmän kondition och det rekommenderas bland annat att man slutar röka. Det är bra med lämplig mängd vila och motion under graviditeten. Om det förekommer för tidiga sammandragningar, ska man undvika tunga fysiska prestationer och i synnerhet sådant som orsakar sammandragningar. Man ska undvika samlag om man har för tidiga sammandragningar, speciellt under graviditetens andra tredjedel. Man ska inte använda medicinering för att hindra sammandragningar hemma.

Om livmoderhalsen börjar förkortas och öppna sig, är det bra att minska på fysiska ansträngningar. Absolut sängliggande behövs dock mycket sällan, vanligen bara vid sjukhusvård. Varje graviditet är individuell, så det går inte att ge allmängiltiga råd. Om livmoderhalsen är förkortad och det även finns andra riskfaktorer, kan det ibland sättas in ett pessar i slidan för att stödja livmodern och livmoderhalsen. Om mamman tidigare har haft flera missfall mitt i graviditeten, kan det enligt övervägande placeras en stödtråd vid livmodermunnen.

Om det förekommer regelbundna och smärtsamma sammandragningar före 34:e graviditetsveckan, försöker man skjuta upp förlossningen med medicinering. Behandlingen görs på sjukhus. Syftet med att förhindra sammandragningarna är att försöka fördröja förlossningen i några dagar, så att kortikosteroider som injiceras i mammans muskel ska hinna utveckla fostrets lungor.

Läkemedel som används för att få livmodermuskeln att slappna av är bland annat kalciumhämmaren nifedipin, betastimulerare och atosiban. Effekten av läkemedlen som används är rätt så svag och de har olika biverkningar. På grund av biverkningar används betastimulerare sällan numera. Atosiban, som är en så kallad oxytocinhämmare, har minst biverkningar.

Om förlossningen startar efter den 34:e graviditetsveckans utgång, försöker man inte fördröja förlossningen, utan barnet får födas.

Läs mer:

Graviditet och motion (Terveyskirjasto) på finska

Graviditet och arbete (Terveyskirjasto) på finska

Barn som föds för tidigt

Barn som föds före graviditetsvecka 37 räknas som prematurer, det vill säga för tidigt födda. Ju närmare den beräknade tiden förlossningen sker, desto mindre är problemen som prematuriteten orsakar barnet. Barn som föds före graviditetsvecka 28 har den största risken för problem. Typiskt i den gruppen är problem med andningen, blodcirkulationen i hjärnan, tarmfunktionen och infektioner under intensivvården. Barn som föds i graviditetsvecka 23–25 har den största risken att insjukna i kronisk sjukdom på grund av för tidig födsel.

Om förlossningen verkar att sätta igång för tidigt får mamman kortisoninjektioner som mognar fostrets lungor och minskar svåra andningsproblem efter födseln. Trots det behöver så gott som alla barn som föds före graviditetsvecka 33 hjälp med andningen och de flyttas för vård till neonatal intensivavdelning. På intensivavdelningen finns läkare och sjukskötare specialiserade på prematurvård på plats dygnet runt.

På intensivavdelningen följs barnets andning, blodcirkulation och temperatur upp kontinuerligt. Barnet får venkanyler genom vilka man ger näring och tar blodprov. Till en början består näringen av intravenös näringslösning, men redan under det första dygnet ges bröstmjölk genom en näsmagsond, om barnets tillstånd tillåter det. Mycket tidiga prematurer lever sina första veckor i kuvös som är en lämpligt varm och lugn miljö. Föräldrarna kan vara nästan oavbrutet med barnet och delta i den grundläggande vården.

För tidig förlossning eller risk för den är oftast en skrämmande situation för föräldrarna. Den väcker olika frågor och oro för barnets framtid och för om det alls ska överleva. För att minska på den här oron försöker vi alltid före förlossningen diskutera med föräldrarna om barnets vård den första tiden och utifrån vår erfarenhet och våra kunskaper ge lite gissningar om framtiden. Men det är omöjligt att i förväg förutspå barnets framtid, eftersom prognosen för barnen alltid är väldigt individuella, även om utgångspunkterna är helt lika. Det som mest påverkar den långsiktiga prognosen och funktionsförmågan är den neurologiska situationen. Svåra neurologiska skador hos små prematurer har minskat. Svårt rörelsehinder eller intellektuell utvecklingsstörning konstateras vid HUCS Barnkliniken hos 1–3 barn årligen. I avsnittet Hem med prematur finns mer detaljerad information om vården av och utvecklingen hos barn som fötts för tidigt.