Blodtrycket är förhöjt om det övre (systoliska) trycket är minst 140 eller det undre (diastoliska) trycket är minst 90 millimeter kvicksilver (mmHg), eller om det systoliska blodtrycket stiger minst 30 mmHg eller det diastoliska trycket stiger minst 15 mmHg från nivån vid graviditetens början.

Om blodtrycket är förhöjt redan före graviditeten eller det konstateras vara förhöjt före graviditetsvecka 20, är det fråga om så kallad essentiell, dvs. kronisk, blodtryckssjukdom. Om blodtrycket stiger efter graviditetsvecka 20 sammanhänger förhöjningen med graviditeten.

Förhöjt blodtryck medför också en risk för att få preeklampsi, det vill säga blodtryckssyndrom orsakat av graviditeten (havandeskapsförgiftning). Andra symtom vid preeklampsi är protein i urinen, huvudvärk, smärta i övre magen och illamående.

Blodtrycket mäts vid varje besök på rådgivningen och urinen undersöks för eventuellt protein (och socker). Tidig upptäckt av preeklampsi är också ett av de viktigaste syftena med uppföljningen på mödrarådgivningen. Blodtrycket kan kontrolleras också med mätning hemma, och det ger vanligen ett mer tillförlitligt resultat, eftersom man kanske inte spänner sig på samma sätt för blodtrycksmätningen som på mottagningen. Blodtrycksmätaren som man använder hemma ska vara av bra kvalitet och avsedd för överarmen. Det är bra att kontrollera mätarens funktion under ett besök på rådgivningen.

Behandling

Vid behov behandlas förhöjt blodtryck med medicin. Om blodtrycket konstateras vara förhöjt vid upprepade mätningar på rådgivningen, skriver hälsovårdaren eller rådgivningsläkaren en remiss till mödrapolikliniken. Där bedöms behovet av medicinering, planeras när medicinering ska inledas och kontrolleras hur fostret mår.

Blodtrycksmedicinering inleds under graviditeten, om blodtrycket upprepade gånger är klart över gränsvärdena. Gränsen för medicinering är vanligen 150/100 mmHg vid extern mätning. Gränsen vid mätning hemma är lite lägre: 145/95. Man räknar att gränsnivån har överskridits om trycket vid minst tre mätningar i följd (med ett mellanrum på minst ett par timmar) är högre än gränsvärdena för det systoliska och/eller diastoliska trycket. Vid behov inleds medicineringen redan med lägre värden om mamman har en grundsjukdom som påverkar blodkärlens funktion, till exempel diabetes eller kronisk njursjukdom. Medicineringens start beror också på blodtrycksnivån vid början av graviditeten. Målnivån är i regel under 140/90 mmHg. Läkemedlen som används är vanligen alfa- och betablockerare (labetalol), kalciumblockerare (nifedipin) eller betablockerare (metoprolol), som är säkra att använda under graviditet. Medicineringen avslutas stegvis efter förlossningen, antingen redan på förlossningssjukhuset eller senare på rådgivningen. Mamman får anvisningar för avslutning av medicineringen efter förlossningen när hos åker hem.

Om mamman har svår blodtryckssjukdom skriver mödrarådgivningen en remiss till mödrapolikliniken genast i början av graviditeten, i samband med det första besöket på rådgivningen. Vissa blodtrycksmediciner (t.ex. ACE-hämmare, AT-blockerare) är skadliga för fostret, så de ska bytas ut mot ett ofarligt alternativ redan när man planerar graviditet. Det görs av den behandlande läkaren eller via konsultation på mödrapolikliniken.