• Vaginal förlossning är det naturliga förlossningssättet. Förlossningen startar när barnet är redo.
• Oftast får mamman barnet i sin famn genast efter födseln. Familjen får genast vara tillsammans så mycket de vill. Mamman får genast ha och sköta barnet i samma rum.
• Fostrets stresshormoner och andra signalsubstanser frigörs under en vaginal förlossning och hjälper barnet att anpassa sig till livet utanför livmodern. Barnet är oftast piggt och välmående när det föds.
• Andningen kommer igång utan problem.
• Barnet behöver oftast inte speciell övervakning.
• Blodförlusten är mindre vid vaginal förlossning än vid kejsarsnitt. Det är ovanligare med anemi efter förlossningen hos mamman och blodtransfusion behövs bara vid under 1 procent av fallen.
• Amningen kommer snabbare igång efter vaginal förlossning. Mjölken stiger till brösten i genomsnitt 1–2 dagar tidigare efter vaginal förlossning än efter kejsarsnitt.
• Amningen går bättre och naturligare utan smärtor från operationssår på magen.
• Efter en vaginal förlossning kan mamman genast röra sig och det är enklare att komma igång med barnskötseln.
• Mamman får åka hem snabbare från sjukhuset efter en vaginal förlossning.
• Återhämtningen efter förlossningen på sjukhuset och hemma går snabbare.
• Risken för livmoderinfektion eller barnsängsfeber är mindre efter vaginal förlossning (under 1 %).
• Av alla planerade vaginala förlossningar lyckas cirka 90 procent.
• Jourkejsarsnitt görs t.ex. på grund av att barnets tillstånd försvagas eller förlossningen stannar upp i cirka 10 procent av fallen.
• Nödkejsarsnitt när barnet måste födas omedelbart, görs bara vid 1 procent av alla förlossningar.

• Förlossningen tidpunkt och förlopp kan inte planeras i förväg, även om det i vissa lägen är möjligt att sätta igång förlossningen.
• Födslovärkarna är smärtsamma, men smärtan upphör alltid mellan värkarna och smärtan är av en positiv natur: varje värk för förlossningen framåt.
• Numera är effektiv smärtlindring tillgänglig för alla.
• Klipp eller bristning i mellangården.
• Numera klipps mellangården i regel inte, om det inte är absolut nödvändigt. Om det ändå blir nödvändigt med snitt i mellangården, behöver man kanske läkemedel för sårsmärtan i några dagar och det kan vara svårt att sitta i några veckor.
• Vid några procent av vaginala förlossningar uppstår så kallade djupare bristningar i slidan, som korrigeras genast efter förlossningen och de läker vanligtvis väl. Läkningen kontrolleras vid efterkontrollen som sker vid förlossningssjukhuset i stället för mödrarådgivningen.
• Barnets syrebrist vid förlossningen är ovanligt.
• Fostrets tillstånd följs upp under hela förlossningen.
• Ökat antal kejsarsnitt minskar inte neurologiska sjukdomar hos barnen.

• Förlossningens tidpunkt kan oftast planeras i förväg.
• Ibland kan förlossningen sätta igång spontant före den avtalade operationsdagen. Den möjligheten ska alltid beaktas på förhand vid operationsplaneringen. Då kan kejsarsnittet göras som jour operation, men ibland är det bättre att låta barnet födas med vaginal förlossning än göra akut kejsarsnitt. Läget är sådant exempelvis om livmodermunnen redan är mycket öppen när mamman kommer till förlossningssjukhuset och barnets huvud ligger mycket lågt i slidan eller om förlossningen startar för tidigt, före graviditetsvecka 37.
• Smärtfritt ingrepp (över 90 % helt smärtfria, vissa känner någon grad av smärta).
  
• Snabbt ingrepp, tar cirka 1–2 timmar med förberedelser.
• Om operationen görs under bedövning, kan pappan vara närvarande när barnet föds och mamman kan få barnet på sitt bröst, varefter barnet förs för att torkas och kontrolleras. Om allt är väl med mamman och barnet, och det inte är rusning i uppvakningsrummet får barnet vara i hudkontakt med mamman också under tiden där.

• Enligt studier utförda i Finland leder var fjärde kejsarsnitt till någon typ av komplikation i samband med snittet.
• Födsel med kejsarsnitt ökar barnets sjukdomsrisk både som nyfödd och senare under barndomen.
• Det är möjligt att störning i den tidiga mikrobkontakten som kejsarsnittet orsakar ökar risken att insjukna senare under barndomen. Epidemiologiska studier har visat på samband mellan födsel med kejsarsnitt och risken att utveckla många kroniska immunförmedlade eller inflammatoriska sjukdomar samt fetma och övervikt.
• Bedövningen sänker mammans blodtryck, vilket påverkar moderkakans blodcirkulation och narkosmedlen går via moderkakan till barnet.
• Vid kejsarsnitt hinner barnets anpassningsmekanismer för livet utanför livmodern inte starta, och när operationsdagen fastställs kan man inte veta om det är den bästa tidpunkten för barnet att födas, eller vore det bra för graviditeten att fortsätta en tid.
• Barnet kan vid födseln vara kraftlöst och behöver stimulans eller behandling av barnläkare oftare än barn som fötts med vaginal förlossning.
• Vid planerat kejsarsnitt är risken förhöjd för andningssvårigheter hos barnet. Risken är desto större ju längre före beräknat datum barnet föds.
• Risken är också större att barnet måste vårdas på neonatal övervakningsavdelning  på grund av lågt blodsocker och låg kroppstemperatur.
• Amningen kommer igång långsammare efter kejsarsnitt på grund av sårsmärta och att mjölken stiger långsammare till brösten. Amningen startar långsammare speciellt om blodförsluten vid operationen har varit stor. Därför är det mer sannolikt att barn som fötts med kejsarsnitt behöver bröstmjölksersättning än barn som fötts med vaginal förlossning.
• Om mamman är bedövad under operationen kan hon bli illamående.
• Om operationen görs under narkos, kan mamman vara illamående och omtöcknad flera timmar efter ingreppet.
• Kejsarsnitt innebär en avsevärd risk för blodförlust. Risken är tredubbel jämfört med vaginal förlossning.
• Cirka 6 procent av mammorna behöver blodtransfusion efter operationen.
• Risken för hysterektomi (att livmodern opereras bort) på grund av blodförlust är sex gånger större i samband med kejsarsnitt jämfört med vaginal förlossning.
• Kejsarsnitt innebär en mångdubbel risk för ven- och lungblodpropp jämfört med vaginal förlossning. Risken för blodpropp i lungan efter kejsarsnitt är över 20 gånger större än efter vaginal förlossning. Dessa komplikationer är ovanligare än blödning och infektioner, men i västländerna är lungemboli en av de vanligaste orsakerna till mödradödlighet. Andra riskfaktorer för blodpropp, t.ex. övervikt, ålder och rökning, ökar risken ytterligare.
• Sårsmärtan efter kejsarsnitt kan vara kraftig. Starka smärtstillande läkemedel kan behövas i flera dagar. Såret läker på ungefär en månad, men området kring operationssåret kan ha nedsatt känsel i flera månader.
• Omedelbart efter operationen är tarmarna ur funktion och magen kan vara mycket svullen innan tarmen börjar fungera igen. Det här kan orsaka till och med kraftigare smärtor än själva operationssåret.
• Som vid alla gynekologiska operationer, innebär kejsarsnitt också en risk för att urinblåsan och urinledarna skadas. Risken är tio gånger större än vid vaginal förlossning.
• Ibland (i några procent av fallen) behövs en ny operation på grund av efterblödningar några timmar efter kejsarsnittet.
• Hemgången sker senare efter kejsarsnitt än efter vaginal förlossning.
• Återhämtningen är långsammare och jobbig, det tar ofta 1–2 månader för kroppen att återhämta sig efter operationen, under den tiden behöver mamman hjälp med att sköta barnet och får utföra hushållssysslor begränsat.
• Infektionsrisken är större än vid vaginal förlossning.
• Det vanligaste är urinvägsinfektion på grund av urinrörskatetern som alla får vid kejsarsnitt.
• Livmoderinfektion (endometrit) utvecklas hos 3–9 procent efter kejsarsnitt. Risken är 10–15 gånger större än vid vaginal förlossning. Livmoderinfektion efter vaginal förlossning är mycket ovanlig.
• Operationssåret infekteras hos 2–9 procent. Ibland måste såret öppnas på nytt på grund av infektion och då förlängs återhämtningen med flera veckor.
• Barnsängsfeber är vanligare efter operation (ca 10 %) och behandlingen kan kräva lång sjukhusvistelse (1–2 veckor). Ofta dyker infektionssymtomen upp först efter hemgången och då måste mamman återvända till sjukhuset.
• Kejsarsnitt lämnar ett ärrområde i livmodern, som inte är lika starkt som den friska vävnaden. Det måste beaktas vid nästa graviditet och förlossning. Det finns en risk att ärret brister, men den är liten, under 1 procent.
• Eftersom vassa instrument används vid operationen, finns det också fara för att barnet får ett sår, men det är ovanligt.
• Efter kejsarsnittet upplever 12 procent av kvinnorna kronisk smärta. Flytningsstörningar, i synnerhet små blödningar efter mens, kan förekomma flera år efter kejsarsnittet.

• Det viktigaste att observera under nästa graviditet efter kejsarsnitt är hur moderkakan fäster i livmodern.
• Moderkakan kan fästa för lågt (föreliggande moderkaka) vid följande graviditeter. Det kan leda till för tidig förlossning och prematur eller blödning under graviditeten, vilka kan kräva flera månaders sjukhusvård.
• Om moderkakan fäster för hårt i livmoderväggen ökar risken för blödning under förlossningen och behov av att göra kejsarsnitt igen. Om moderkakan fäster vid det gamla operationsärret, måste livmodern i 90 procent av fallen avlägsnas i samband med förlossningen.
• Det kan vara svårare att bli gravid igen efter kejsarsnitt än efter vaginal förlossning. Risken för missfall eller utomkvedshavandeskap är förhöjd.

Vaginal förlossning efter ett tidigare kejsarsnitt rekommenderas, om orsaken till kejsarsnittet inte längre finns (t.ex. sätesbjudning). Vaginal förlossning lyckas då lika ofta som för alla föderskor, det vill säga hos närmare 90 procent. Efter två kejsarsnitt finns det mer ärrvävnad och eftersom den är svag rekommenderas inte vaginal förlossning.

En välskött vaginal förlossning är i de flesta fall det tryggaste förlossningssättet för både mamman och barnet. Kejsarsnitt behövs i cirka 10–15 procent av förlossningarna för att minska riskerna för mamman eller barnet. Operationen är dock en ofysiologisk förlossning för både mamman och barnet. För mamman innebär kejsarsnitt en avsevärt större risk för komplikationer än vid vaginal förlossning.

För barnet innebär födsel med kejsarsnitt en fördröjning i anpassningen till livet utanför livmodern och senare i livet en större risk för sjukdomar och hälsoproblem.