Fysiologisk gulsot är som starkast vid 3–5 dygns ålder. Bröstmjölksutlöst gulsot förekommer hos cirka 10 procent av nyfödda upp till 4–6 veckors ålder. Gulsoten beror på att det samlas för mycket bilirubin i vävnaderna. Orsaken är att det till följd av hemoglobinets nedbrytning bildas mer bilirubin under de första levnadsdygnen. Levern hos nyfödda är omogen och har en nedsatt förmåga att bryta ner bilirubin. Mekoniumet (barnbeck) som fyller tarmarna på den nyfödda innehåller mycket bilirubin som sugs upp i kroppen.

För tidig födsel ökar risken för gulsot. Blodgruppsimmunisering (ABO- eller Rh-immunisering) är den vanligaste orsaken till svår gulsot. Andra orsaker är bl.a. infektioner, stora blåmärken och fostersvulst. I sådana fall blir babyn ofta gul redan före 2 dygns ålder.

En baby med gulsot är tystlåten och trött. Om babyn får för lite mjölk och går ner mycket i vikt ökar risken för gulsot. Andra riskfaktorer för gulsot är mammans övervikt och tillväxtstörningar hos den nyfödda.

Bilirubinnivån kan följas upp med hudmätare eller blodprov. På BB-vårdavdelningarna används hudmätare som undersökningsinstrument. Vid behov tas blodprov.

Om bilirubinhalten överskrider en viss nivå behandlas gulsot med blåljus och tillräcklig vätska. Gränsvärdet för ljusbehandling beror på om barnet fötts fullgånget eller för tidigt. Beroende på bilirubinnivån används 1–3 blåljuslampor eller ljusmadrass. Längden på behandlingen bestäms enligt bilirubinnivån. Vid svår immunisering kan antikroppsbehandling användas och i ovanliga fall kan blodbyte behövas.