Tidig infektion är när barnet blir sjukt innan det är sju dagar gammalt. Vid sen infektion börjar sjukdomen efter sju dagars ålder. Av tidiga infektioner uppkommer 90 procent under det första levnadsdygnet. Vid tidig infektion sker smittan vanligen som en stigande infektion via fostervattnet eller från mammans förlossningskanal under vaginal förlossning. Merparten av tidiga GBS-infektioner hos nyfödda kan förebyggas med att GBS-positiva mammor får antibiotikaprofylax minst 4 timmar före barnets födsel.
Riskfaktorer för smitta före eller under förlossningen är GBS-kolonisering hos mamman, GBS-infektion hos föregående barn, mammans feber, livmoderinfektion, vattenavgång över 18 timmar före barnets födsel samt fördröjd antibiotikabehandling av mamman i dessa lägen. Ju mer för tidigt fött och ju mindre barnet är, desto större är infektionsrisken. Om barnet ingår i en riskgrupp för infektion, undersöks CRP-värdet och liten blodbild tas vid 24–36 timmars ålder. Om något avvikande upptäcks i dessa undersökningar, meddelas svaren till en barnläkare som fattar beslut om fortsatta undersökningar och åtgärder. På sjukhuset följer man upp hjärtljuden, andningsfrekvensen och temperaturen hos nyfödda med infektionsrisk i minst 1,5 dygn.
Infektionssymtomen hos nyfödda varierar stort. Vanliga symtom är knarrande eller tät andning, ömtålighet vid hantering, gråt, dålig aptit, försämrat allmäntillstånd, varierande temperatur, gulhet och blekhet. Vid misstanke om infektion ska babyn undersökas av en barnläkare och laboratorieprov tas. Av barn med tydliga symtom tas prov för blododling och antibiotikabehandling inleds. Längden på behandlingen beror på sjukdomsbilden och resultaten från odlingen.
Den vanligaste orsaken till sepsis hos nyfödda är GBS. Vanligen insjuknar barnet under de första dagarna, men vissa insjuknar först efter hemgången. Om babyns tillstånd ändras, ska man inte tveka att kontakta antingen förlossningssjukhuset eller barnläkare.