Barnet kan födas antingen genom vaginal förlossning eller med kejsarsnitt. Trots att vaginal förlossning är ett säkrare förlossningssätt för både mamman och barnet, önskar vissa mammor kejsarsnitt som förlossningssätt. I vissa lägen är kejsarsnitt ett ingrepp som räddar barnets liv och hälsa och ibland motiverad också på grund av mammans sjukdom. Kejsarsnitt är dock ett stort kirurgiskt ingrepp och beslutet att göra kejsarsnitt ska alltid baserar på noggrant övervägande.
Föderskan ska vara medveten om riskerna förknippade med kejsarsnitt
- Födsel med kejsarsnitt ökar barnets sjukdomsrisk både som nyfödd och senare under barndomen.
- Det är möjligt att bristen i den tidiga mikrobkontakten som kejsarsnittet orsakar ökar risken att insjukna senare under barndomen. Epidemiologiska studier har visat på samband mellan födsel med kejsarsnitt och risken att utveckla många kroniska immunförmedlade eller inflammatoriska sjukdomar samt fetma och övervikt.
- Bedövningen sänker mammans blodtryck, vilket påverkar moderkakans blodcirkulation och om man sövs går narkosmedlen via moderkakan till barnet.
- Vid kejsarsnitt hinner barnets anpassningsmekanismer för livet utanför livmodern inte starta. När operationsdagen fastställs kan man inte veta om det är den bästa tidpunkten för barnet att födas. För barnets del skulle det kanske ha varit bra om graviditeten fortsatte en tid.
- Barnet kan vid födseln vara kraftlöst och behöver stimulans eller behandling av barnläkare oftare än barn som fötts med vaginal förlossning.
- Vid planerat kejsarsnitt är risken förhöjd för andningssvårigheter hos barnet. Risken är desto större ju längre före beräknat datum barnet föds.
- Risken också större att barnet måste vårdas på neonatal avdelning på grund av lågt blodsocker och låg kroppstemperatur.
- Amningen kommer igång långsammare efter kejsarsnitt på grund av sårsmärta och att mjölken stiger långsammare till brösten. Amningen startar långsammare speciellt om blodförsluten vid operationen har varit stor. Därför är det mer sannolikt att barn som fötts med kejsarsnitt behöver bröstmjölksersättning är barn som fötts med vaginal förlossning.
- Om mamman är bedövad under operationen kan hon bli illamående.
- Om operationen görs under narkos, kan mamman vara illamående och omtöcknad flera timmar efter ingreppet.
- Kejsarsnitt innebär en avsevärd risk för blodförlust. Risken är tredubbel jämfört med vaginal förlossning.
- Cirka 6 procent av mammorna behöver blodtransfusion efter operationen.
- Risken för hysterektomi (att livmodern opereras bort) på grund av blodförlust är sex gånger större i samband med kejsarsnitt jämfört med vaginal förlossning.
- Kejsarsnitt innebär en mångdubbel risk för ventromboser (t.ex. lungemboli) jämfört med vaginal förlossning. Risken för blodpropp i lungan efter kejsarsnitt är över 20 gånger större än efter vaginal förlossning. Andra riskfaktorer för blodpropp, till exempel övervikt, ålder och rökning, ökar risken ytterligare. För att minska risken förses alla patienter som genomgår kejsarsnitt med stödstrumpor och vid behov inleds på grundval av en riskbedömning en injektionsbehandling som förebygger blodproppar.
- Sårsmärtan efter kejsarsnitt kan vara kraftig. Starka smärtstillande läkemedel kan behövas i flera dagar. Såret läker på ungefär en månad, men området kring operationssåret kan ha nedsatt känsel i flera månader.
- Omedelbart efter operationen är tarmarna ur funktion och magen kan vara mycket svullen innan tarmen börjar fungera igen. Det här kan orsaka till och med kraftigare smärtor än själva operationssåret.
- Som vid alla gynekologiska operationer finns det en risk på 4–8 procent för skador på urinblåsan, urinledarna och tarmen.
- Ibland (i några procent av fallen) behövs en ny operation på grund av efterblödningar några timmar efter kejsarsnittet.
- Hemgången sker senare efter kejsarsnitt än efter vaginal förlossning.
- Återhämtningen är långsammare och mer besvärlig och tar ofta 1–2 månader. Under återhämtningsperioden behöver du hjälp med att ta hand om barnet och göra hushållssysslor på grund av de begränsningar som operationen medför.
- Infektionsrisken är större än vid vaginal förlossning.
- Det vanligaste är urinvägsinfektion på grund av urinrörskatetern som alla får vid kejsarsnitt.
- Livmoderinfektion (endometrit) utvecklas hos 3–9 procent av kvinnorna efter ett kejsarsnitt. Risken är 10–15 gånger större än vid vaginal förlossning.
- Hos 2–9 procent blir operationssåret infekterat. Ibland måste såret öppnas på nytt på grund av infektion och då förlängs återhämtningen med flera veckor.
- Barnsängsfeber är vanligare efter operation (cirka 10 procent) och behandlingen kan kräva lång sjukhusvistelse (1–2 veckor). Ofta dyker infektionssymtomen upp först efter hemgången och då måste mamman återvända till sjukhuset.
- Kejsarsnitt lämnar ett ärrområde i livmodern, som inte är lika starkt som den friska vävnaden. Det måste beaktas vid efterföljande graviditeter och förlossningar. Det finns en risk att ärret brister, men den är liten, under 1 procent.
- Eftersom vassa instrument används vid operationen, finns det också fara för att barnet får ett sår, men det är ovanligt.
- Efter kejsarsnittet upplever 12 procent av kvinnorna kronisk smärta. Flytningsstörningar, i synnerhet små blödningar efter mens, kan förekomma flera år efter kejsarsnittet.