Akut försämring av njurfunktionen

Risken för akut avstötning är som störst under de tre första månaderna efter transplantationen, men avstötning kan förekomma även senare. Ungefär 10–20 procent av patienterna får en akut avstötning i något skede efter njurtransplantationen trots behandling med läkemedel som förhindrar avstötning. Akut avstötning kan nästan alltid behandlas effektivt om man kan påbörja behandlingen i tid. Förhöjt kreatininvärde är vanligtvis ett av de första tecknen på avstötning. Avstötning ger oftast inga symtom, men kan vara förknippad med minskad urinmängd, feber, svullnad eller ömhet i området runt njurtransplantatet. Avstötning konstateras genom ett vävnadsprov från njurtransplantatet som tas under ultraljudsstyrning.

Akut avstötning behandlas i första hand med höga doser intravenöst kortison. Ibland effektiveras också den bestående behandlingen med läkemedel som förhindrar avstötning. Avstötningsreaktioner kan i regel stoppas och det är ytterst sällsynt att njurfunktionen helt förloras till följd av en akut avstötning.

Hinder i urinflödet kan bero till exempel på förträngning i urinledaren, blödning eller ansamling av lymfvätska som trycker på urinledaren. Diagnosen ställs med hjälp av ultraljudsundersökning. Behandlingen kan innebära att en kateter läggs in i urinblåsan, njurtransplantatets urinledare eller njurbäckenet. Vid behov kan vätskeansamlingen tömmas. Ibland behövs kirurgisk behandling.

De immundämpande läkemedlen ciklosporin och takrolimus kan försämra funktionen i transplantatet. Därför fastställer man regelbundet koncentrationen av dessa läkemedel i blodet så att dosen säkert är korrekt.

Uttorkning på grund av för litet vätskeintag är en vanlig orsak till nedsatt funktion i njurtransplantatet i ett senare skede efter transplantationen. Magsjuka, kräkningar, diarré och kraftiga svettningar leder till vätskeförlust och utsätter för funktionsstörningar i transplantatet.