Akut avstötning dvs. akut rejektion
Risken för akut avstötning är störst de tre första månaderna efter transplantationen, men avstötning kan uppstå även senare. Ungefär 10–20 procent av patienterna får en akut avstötning i något skede efter njurtransplantationen trots behandling med immundämpande läkemedel.
Akut avstötning kan nästan alltid behandlas effektivt om man kan påbörja behandlingen i tid. Förhöjt kreatininvärde är vanligtvis det första tecknet på avstötning. Avstötning ger oftast inga symtom, men kan ge minskad urinmängd, feber, svullnad eller ömhet i området runt njurtransplantatet. Avstötning konstateras genom ett vävnadsprov från njurtransplantatet som tas under ultraljudsvägledning.
Hur behandlas akut avstötning?
Akut avstötning behandlas i första hand med höga intravenösa kortisondoser. Ibland effektiveras också den bestående behandlingen med immundämpande läkemedel. Avstötningsreaktioner kan i regel stoppas och bara ytterst sällan går njurfunktionen helt förlorad till följd av en akut avstötning.
Andra vanliga orsaker till nedsatt funktion i njurtransplantatet
Hinder i urinflödet
Att urinflödet förhindras kan bero på förträngning eller blödning i en urinledare eller ansamling av lymfvätska som trycker på urinledaren. Diagnosen ställs med ultraljudsundersökning. Behandlingen kan bestå av en kateter i urinblåsan, njurtransplantatets urinledare eller njurbäckenet. Vätskeansamlingen kan tömmas om det behövs. Ibland krävs en operation.
Läkemedel
De immunhämmande läkemedlen ciklosporin och takrolimus kan försämra funktionen i transplantatet. Därför fastställer man regelbundet koncentrationen av dessa läkemedel i blodet så att dosen helt säkert är korrekt.
Vätskebrist
Uttorkning på grund av för litet vätskeintag är en vanlig orsak till nedsatt funktion i njurtransplantatet i ett senare skede efter transplantationen. Magsjuka, kräkningar, diarré och kraftiga svettningar leder till vätskeförlust och risk för funktionsstörningar i transplantatet.