Behandling av störningar i ämnesomsättningen

En kronisk njursjukdom orsakar förändringar i mineralomsättningen, till exempel i omsättningen av kalcium och fosfor, samt ökar halterna av bisköldkörtelhormon (PTH, parathormon) och D-vitamin.

​​​Störningar i mineralomsättningen kan orsaka förkalkningar i mjukvävnaden och blodkärlen samt skadliga effekter i skelettet. Det är viktigt att behandla störningen med diet och läkemedel för att dessa ofördelaktiga förändringar inte ska uppstå.

Halterna av fosfat (fP-Pi), kalcium (P-Ca) och bisköldkörtelhormon (fP-PTH) i plasma kontrolleras regelbundet hos patienter med kronisk njursjukdom. Vid en svår njursjukdom ansamlas fosfat (fP-Pi stiger), medan kalciumnivån kan sjunka (P-Ca sjunker) och halten av bisköldkörtelhormon ökar (fP-PTH stiger).

Behandling vid högt fosfatvärde

Vid uppkomsten av störningar i mineralomsättningen har särskilt fosfat en viktig roll. Mängden fosfat i kosten ska begränsas i det skede då dess halt i plasma överstiger referensområdet (hos kvinnor fP-Pi över 1,41 mmol/l, hos män i åldern 18–49 år över 1,53 mmol/l och hos män över 50 år över 1,23 mmol/l). Målet med kostbehandlingen är att halten sjunker till referensområdet. I kosten begränsas i första hand användningen av mjölkprodukter. Till följd av fosfatbegränsningen minskar också proteinintaget, eftersom fosfat och protein finns i samma livsmedel.

När endast kostbehandling inte längre är tillräcklig för att hålla fosfatvärdet inom referensområdet, kompletteras behandlingen med ett läkemedel som minskar absorptionen av fosfat i tarmen, dvs. fosfatbindare. Behandlingen inleds med kalciumtabletter (kalciumkarbonat) som tas i samband med måltid. Normal dos är 1–2 tabletter per dygn. De doser som läkaren ordinerar får inte överskridas, eftersom för stort intag av kalcium kan förvärra blodkärlsförkalkningen.

Om fosfathalten är mycket hög (över 1,78 mmol/l) trots begränsning av fosfatintaget via kosten och användning av kalciumtabletter, kan läkaren ordinera även andra fosfatbindare som inte innehåller kalcium, såsom sevelamer eller lantankarbonat.

D-vitaminbrist

Hos njurpatienter är brist på D-vitamin vanlig. Särskild risk föreligger hos personer vars njursjukdom är förknippad med riklig utsöndring av äggviteämnen (protein) i urinen. Hos dem utsöndras transportproteinet för D-vitamin och samtidigt även D-vitamin.

Njurpatienter kan vanligen följa de rekommendationer som ges till befolkningen om intag av D-vita​min​​. D-vitaminhalten kan också bestämmas med ett blodprov (P-D-25), och resultatet kan användas som stöd vid dosplaneringen.

Även om man försöker behandla den höga fosfathalten med diet och läkemedel och bristen på D-vitamin korrigeras, kan störningar i ämnesomsättningen relaterad till en svår njursjukdom leda till överaktivitet i bisköldkörteln. Detta kan man upptäcka vid mätning av höga halter av bisköldkörtelhormon i plasma (fP-PTH stiger). Njurläkaren kan då ordinera behandling med s.k. D-vitaminanaloger (alfacalcidol eller paricalcitol). Läkemedlen har en hämmande effekt på funktionen i bisköldkörteln, men de ökar också absorptionen av kalcium och fosfat i tarmen. Under behandlingen kontrolleras nivåerna för kalcium, fosfat och bisköldkörtelhormon regelbundet.

Behandling av störningar i mineralomsättningen hos dialyspatienter

Alla de ovan nämnda metoderna är även grundläggande i dialyspatientens vård och behandling. Dialysbehandling avlägsnar effektivt fosfat ur kroppen. Vid behandling av överfunktion i bisköldkörteln hos dialyspatienter kan man även använda läkemedlet cinacalcet, som har en direkt hämmande effekt på bisköldkörtelns funktion. I de svåraste fallen är även kirurgiskt avlägsnande av bisköldkörteln ett alternativ.


Föregående​ s​ida

 


 

Uppdaterad  25.6.2019 12.43