Erytropoetin är ett hormon som bildas främst i njurarna och dess uppgift är att öka produktionen av röda blodkroppar i benmärgen. När mängden fungerande njurvävnad minskar vid njursjukdom, minskar produktionen av erytropoetin samtidigt. En viktig orsak till anemi hos njurpatienter är att produktionen av erytropoetin avtar. Järnbrist är en annan viktig orsak. Järn behövs som byggmaterial för hemoglobinet i de röda blodkropparna. Symtom som förekommer vid anemi är trötthet, frusenhet, huvudvärk samt nedsatt prestationsförmåga. Läkemedelsbehandling höjer hemoglobinnivån varvid symtomen på anemin lindras.

Den nedre gränsen för normalt hemoglobinvärde är hos män 134 g/l och hos kvinnor 117 g/l. Vid anemi är hemoglobinvärdet (B-Hb) lägre än normalt. Hos njurpatienter mäts hemoglobinmängden regelbundet. Hur ofta mätningarna görs beror på anemins och njursjukdomens svårighetsgrad. När man konstaterar anemi utreder man först om det finns någon annan bakomliggande orsak än njursjukdomen till den låga Hb-nivån. För bedömning av järnbrist undersöker man genom blodprov liten blodbild (B-PVK), ferritin i plasma (P-Ferrit), och transferrinets järnsaturation (fP-TrFeSat).

Anemi relaterad till njursjukdom behandlas med järnpreparat och preparat som ökar bildningen av röda blodkroppar i benmärgen (ESA; erythropoiesis stimulating agent). ESA-preparaten liknar människans naturliga hormon erytropoetin (EPO) som bildas i njurarna. Behandlingen av anemi inleds vanligen med järnpreparat. ESA-behandling inleds efter individuellt övervägande först när njurpatientens Hb-värde sjunker under 100 g/l och patienten har symtom som tyder på anemi. ESA-preparaten ges vanligen under huden, dvs. subkutant, och behandlingsmålet för Hb-värdet är 100–115 g/l.