Delirium är ofta en övergående organisk störning i samband med svår akut sjukdom och medicinering. Delirium tar sig bland annat uttryck i form av rastlöshet eller onormal dåsighet, förvirrat eller olämpligt tal och oorganiserat tänkande. Patienten kan ha syn- eller hörselhallucinationer och vanföreställningar.
Under dagen förekommer vanligtvis perioder utan förvirring. Förvirringen blir ofta värre mot kvällen. En patient som lider av förvirring kan vara aggressiv och motsätta sig behandling och försöka ta bort katetrar och utrustning som är livsviktiga för behandlingen. Sjukdomen och medicineringen kan orsaka en förvrängd verklighetsuppfattning och en känsla av att vara hotad.
Delirium är ofta en skrämmande mardrömslik upplevelse för patienten och är också en orsak till oro för anhöriga. Det förlänger också intensivvården, eftersom det säkraste är en ständig övervakning, vilket ofta inte är möjligt på en vårdavdelning. Ibland kan patienten själv identifiera hallucinationerna som overkliga, vilket innebär att svårighetsgraden hos förvirringen varierar.
Faktorer som predisponerar för förvirring:
- hög ålder
- demenssjukdomar
- rusmedelsanvändning
- sjukdomens karaktär och organsvikt som lett till intensivvård
- vissa läkemedel
- förhållanden i intensivvårdsmiljön, såsom buller, oväsen och belysning
Lyckligtvis är tillståndet oftast övergående och förbättras när patienten tillfrisknar från sjukdomen som lett till intensivvården. Minnen från förvirringsperioden kan dock stanna kvar i minnet och orsaka oro, och patienten kan bekymra sig för att detta kan leda till eventuella psykiska problem.
Det är viktigt att kunna diskutera detta med en läkare, eftersom det vanligtvis är en övergående organstörning som är förknippad med en allvarlig akut sjukdom och stark medicinering.
Behandling av förvirring
Förebyggande åtgärder är den bästa behandlingen vid förvirring. Vid vård av kritiskt sjuka patienter strävar man efter att undvika läkemedel som kan ge upphov till förvirring, att lugna intensivvårdsmiljön och att begränsa faktorer som exponerar för förvirring, såsom stillaliggande och respiratorbehandling, till en så kort tid som möjligt.
Om förvirring uppstår är icke-farmakologiska behandlingsmetoder att föredra. Icke-farmakologiska metoder är bland annat att upprepade gånger berätta om tid och plats, användning av öronproppar och egna hjälpmedel (t.ex. glasögon, hörapparater). Stöd och trygghet från anhöriga är ofta viktigt för en förvirrad patient.
De vanligaste läkemedlen för behandling av delirium är olika lugnande medel. Evidensen för nyttan av dessa vid behandling av förvirring är bristfällig och läkemedelsbehandlingen är därför inriktad på patienter för vilka icke-farmakologiska behandlingsmetoder inte är tillräckliga för genomförandet av en trygg behandling. Man försöker begränsa läkemedelsbehandlingen till en så kort tid som möjligt och att ge den endast vid behov.
Delirium kan göra att patienten har plågsamma eller förvirrade minnen av sin intensivvårdsperiod. Det kan vara nödvändigt att få professionellt stöd för att bearbeta minnena och på så sätt undvika mer långvarig ångest efter intensivvården.
Delirium är inte ett tecken på psykisk sjukdom och är ofta övergående.
Farliga situationer orsakade av förvirring eller oro
Den egna sjukskötarens ständiga närvaro och lugnande prat hjälper ofta, men ibland kan det vara nödvändigt att begränsa till exempel armrörelserna, till exempel genom att binda fast händerna med mjuka bandage. Detta görs av en motiverad anledning och på läkarens order. Av samma orsaker kan det ibland bli nödvändigt att söva ner en patient.
Det viktigaste är att patientens säkerhet inte äventyras under behandlingen. Att ha bundna händer kan kännas obekvämt och till och med orsaka ökad förvirring, särskilt i situationer där det är svårt att kommunicera. Orsaken till detta är dock att garantera en säker vård i alla situationer.