Syftet med en respirator är att den ska andas åt patienten eller att stödja patientens egen andning. Läkaren justerar alltid respiratorn efter patientens behov. Respiratorn kopplas till patienten antingen via en andningstub, dvs. en endotrakealtub genom munnen, eller via en trakealkanyl genom huden på halsen. Trakeostomi är ett kirurgiskt ingrepp där man gör en öppning i halsen in till luftstrupen.
Patienten sövs först ned och först därefter sätts endotrakealtuben in. När endotrakealtuben är på plats måste patienten hållas nedsövd, eftersom slangen orsakar hosta och irriterar struphuvudet kraftigt. Med en trakealkanyl kan patienten däremot vara vaken och sitta eller stiga upp. Sjukskötarna ser till att slangen alltid sitter på plats.
En lättare form av andningsstöd är en tät mask som är ansluten till en respirator. Den kan användas för att stödja andningen hos en vaken patient. Man talar om NIV-mask eller CPAP-mask. Samma typ av hjälpmedel kan användas i hemmet, till exempel vid behandling av sömnapné.
Andningen kan också stödjas med högflödessyrgas, där man leder varm luft och syre med högt flöde från respiratorn antingen direkt i näsan eller genom en mask till ansiktet. Det är den bästa stödformen för andning innan patienten flyttas till en vårdavdelning.