En kritisk sjukdom och intensivvård är en stor påfrestning för kroppen. För att återhämta sig från en svår situation krävs att patientens kropp har resurser att återhämta sig och återställa livsprocesserna.
Ibland har patientens tillstånd redan före sjukdomen försämrats så mycket att den belastning som intensivvården och sjukdomen som ledde till detta medför bedöms vara större än den förväntade nyttan av en tung behandling. Läkaren gör personliga bedömningar om vilken slags behandling som är bäst för patienten.
Vid sådana beslut är det viktigt att känna till patientens funktionsförmåga före den egentliga sjukdomen och hens egna önskemål om behandling. Ofta måste dessa frågor ställas till de anhöriga om patienten själv är för sjuk för att svara. I detta fall frågar man de anhöriga om patientens egen ståndpunkt, såvida man känner till den. Det slutliga beslutet om intensivvård är dock alltid ett medicinskt beslut, dvs. på läkarens ansvar, och fattas på basen av den information som finns tillgänglig.
I oklara situationer kan man göra ett intensivvårdsförsök, men man undviker långvariga intensivvårdsperioder, eftersom detta leder till en försämring av allmäntillståndet. Ibland är behandlingen begränsad till vissa former av livsuppehållande åtgärder, utan tyngre former av behandling. När man fattar sådana här beslut är målet att fatta beslut i patientens bästa intresse.
Detsamma gäller om en patient överförs från intensivvårdsavdelningen till en vårdavdelning för fortsatt vård, men man bedömer att patientens resurser inte längre skulle räcka till för att återhämta sig från en ny intensivvårdsperiod. I detta fall håller man sig till god aktiv vård på en vårdavdelning. Begränsningen av vården registreras i patientdatasystemet.