Vissa barn är mycket duktiga på att känna igen hungerkänslan och äta därefter. Vissa barn är däremot benägna att äta även när de egentligen inte är hungriga. Dessa medfödda ätbeteenden påverkas av föräldrarnas och andra vuxnas beteende samt av matmiljön runt barnet.
Ett barn kan till exempel äta för mycket mat för sina behov om en stor portion mat läggs på tallriken eller om hen ser andra människor äta för mycket. Ett barns aptit kan också utlösas när hen ser kex på bordet, vet att det finns något gott i kylen eller är på dåligt humör.
Föräldrar kan också börja använda mat för att reglera barnets humör om de märker att det kan kontrolleras genom ätande. Barnet börjar också lära sig att det är bättre att lugna känslorna genom att äta än att låta dem komma och gå.
Mot rimlighet och måttlighet
Biologiskt sett har det varit viktigt för föräldrarna att se till att deras avkomma får tillräckligt med mat. Även i Finland har det ända fram till de senaste årtiondena rått brist på mat. Då har det varit lämpligt att fostra barnet att äta upp allt på tallriken.
I dagens västerländska matmiljö gynnas barn dock av en annan typ av matfostran, en uppfostran som uppmuntrar till måttlig och rimlig konsumtion.
Hälsosamma matvanor hos barn främjas när
- Barnet får regelbundna måltider och mellanmål, men inte äter däremellan. Genom att äta regelbundet främjas kännedomen om mättnadskänslor och hungerkänslor, medan ett konstant ätande förvirrar man dem.
- Barnets egen förmåga att reglera sitt ätande accepteras. Barnet tvingas inte äta om hen inte är hungrig. Barnet behöver inte heller äta upp allt på tallriken om hen redan är mätt.
- Barnet erbjuds åldersanpassade måltider. Det är bra om små barn har egna tallrikar och muggar, så att den vuxne inte i misstag ger barnet en för stor portion. Vuxna överskattar ofta hur mycket mat barn behöver.
- Mat inte används som belöning för att äta någon annan mat eller för gott uppförande. Om barnet belönas med glass när hen äter sallad kommer hen att börja gilla glass mer och sallad mindre.
- Barnet inte erbjuds mat om hen är grinig, ledsen eller saknar något att göra. Barnet tröstas eller lugnas på ett åldersanpassat sätt, eller så hittar man på en rolig aktivitet tillsammans med barnet.
- Man skapar en matmiljö i hemmet som stöder goda matvanor. Livsmedel som man önskar att barnet ska äta mer av hålls framme och är lättillgängliga. Omvänt köper man inte livsmedel som man inte vill att barnet ska äta eller så hålls de utom räckhåll.
- Man accepterar och förstår barnets tendens att vara försiktig när det gäller ny mat och stöder barnet i att lära sig att övervinna detta.
Det viktigaste är att vara medveten om och känna igen särdragen i barnets ätbeteende. Detta gör det lättare att förstå barnets beteende och att stödja barnet i att ändra sitt ätbeteende.