Förstoppning

Man talar om förstoppning när tarmtömningen sker sällan (med mer än tre dagars mellanrum) eller när den är smärtsam och avföringen är hård.

Förstoppning är ett vanligt symtom hos barn och är vanligast hos barn i 2‒4 års ålder. Det är oftast fråga om funktionell förstoppning, dvs. det finns ingen underliggande organisk defekt eller sjukdom.

Förstoppning kan börja redan i spädbarnsåldern, men förekommer oftast i småbarnsåldern när barnet lär sig att kontrollera tarmtömningsprocessen med hjälp av slutmusklerna i ändtarmsöppningen. I spädbarnsåldern när barnet får mjölk, kan tarmtömningen ske sällan, till och med med 10 dagars mellanrum, utan att det är fråga om förstoppning.

Ibland är benägenheten för förstoppning ärftligt betingad, och då är det oftast fråga om en långsam passage av tarminnehållet. Mindre vanligt är att förstoppningen kan vara förknippad med en sjukdom, såsom celiaki, födoämnesallergi, olika ämnesomsättningssjukdomar och neurologiska eller neuropsykiatriska störningar. I dessa situationer har barnet vanligtvis också andra symtom. Om barnets förstoppning orsakar symtom som stör det normala dagliga livet och inte lindras av standardbehandlingar för att mjuka upp avföringen är det bra att diskutera problemet på rådgivningen eller besöka läkarens mottagning.

Haitarin otsikkotaso2
Symtom

Symtom på förstoppning är hård avföring, som kan göra tarmtömningen svår och smärtsam. Tarmtömningen sker med några dagars mellanrum, och när avföringsmassan börjar samlas i tarmen börjar barnet klaga på magsmärtor, som avtar när tarmen töms. Samtidigt kan aptitlöshet förekomma, och barnet kan vara rastlös och ha svårt att koncentrera sig. Hård och stor avföring kan också slita sönder ändtarmsöppningens slemhinna, vilket gör tarmtömningen smärtsam och gör att klart blod från sår vid ändtarmsöppningen kommer ut med avföringen. Ett sår i ändtarmsöppningen, eller hos en del barn kvarhållning av avföringen, dvs. medveten kvarhållning, gör det svårt att bajsa. Barnet kan gömma sig när hen blir bajsnödig och pressa ihop skinkorna för att förhindra att avföringen kommer ut. Ibland misstolkar föräldrarna detta som att barnet försöker trycka ut avföringen utan att lyckas.

Om förstoppning pågår länge samlas stora mängder avföring i tarmarna, vilket kan leda till förstoppningsdiarré eller ofrivillig tarmtömning. Detta kan leda till sociala olägenheter, särskilt för barn i skolåldern. Problemet som förstoppning orsakar kan bli så stort att hela familjens liv ibland cirkulerar kring om bajset kommer ut eller inte. När förstoppningen pågått länge kan det hända att barnet eller den unga personen inte känner igen bajsnödigheten, vilket ytterligare förvärrar förstoppningscykeln och försvårar livet. När avföringen slutligen kommer ut kan den vara så stor att den orsakar stopp i toaletten.

Undersökning av förstoppning: nyfödda och spädbarn

Om tarmtömningen hos ett nyfött barn inte sker normalt, dvs. om barnbecket inte kommer ut eller det kommer sent, måste man utesluta en medfödd avvikelse i tarmens innervation, dvs. Hirschsprungs sjukdom. För att undersöka sjukdomen behövs vävnadsprover av ändtarmsöppningens slemhinna som tas med hjälp av en sugbiopsianordning. Undersökningen kräver dock varken tarmtömning eller nedsövning, eftersom åtgärden kan utföras polikliniskt. Vanligtvis upptäcks nervcellsbrist i slutet av tjocktarmen, i sigmoid- eller rektalområdet. Hirschsprungs sjukdom är dock en mycket sällsynt sjukdom.

Ett barn på några månader kan försöka bajsa i flera dagar, röd i ansiktet och kan också gråta. När bajset äntligen kommer mår barnet bra och livet ler, tills avföring igen börjar samlas i slutdelen av tarmen. I detta fall är det fråga om omogen tarmfunktion; barnet försöker trycka ut avföringen med hjälp av magmusklerna, men sluter samtidigt slutmusklerna i ändtarmsöppningen hårt, så att avföringen inte kommer ut och tarmsammandragningarna orsakar smärta. Denna fas kan pågå i flera veckor, men avtar sedan så småningom. Då behövs vanligtvis inga undersökningar.

Undersökning av förstoppning: lekålder

Typiska symtom och en läkarundersökning räcker oftast för att konstatera funktionell förstoppning hos ett barn i lekåldern. Barnets längd och vikt mäts, och tillväxt och viktutveckling analyseras. Barnet genomgår en allmän undersökning: man trycker på magen, lyssnar på hjärtat, lungorna och tarmljudet. Dessutom undersöks huden i ändtarmsöppningen. Ofta känner man också försiktigt på insidan av ändtarmsöppningen med ett finger. Det är en viktig undersökning för att försäkra att barnet har förstoppning och för att utesluta andra orsaker till sjukdomar i ändtarmsöppningen. Ibland kan man se ett sår, dvs. en fissur, vid ändtarmsöppningen.

Om ändtarmsöppningen är starkt röd kan det bero på en streptokockinfektion, som konstateras med undersökning av ett bakterieprov och kan behandlas med antibiotika.

Födoämnesallergier kan också orsaka rodnad runt ändtarmsöppningen. Då förekommer dock ofta även andra symtom som tyder på en födoämnesallergi.

Ytterligare undersökningar behövs sällan. I svåra fall kan man reda ut situationen ytterligare med hjälp av en kontrastundersökning av ändtarmen (anografi), för att se om ändtarmen är trång (stenotisk) och även upptäcka övergångszonen som är förknippad med Hirschsprungs sjukdom. Tryckmätning i ändtarmen (anomanometri) kan påvisa störningar i ändtarmens slutmuskels funktion.

Undersökning av förstoppning: skolålder

Den grundläggande undersökningen av barn i skolåldern liknar undersökningen av barn i lekåldern. Blodprover kan också användas för att undersöka förstoppning som pågått länge. Vanligtvis kontrolleras blodstatus (för att utesluta anemi), celiakiantikroppar och sköldkörtelfunktionstester, eftersom hypotyreos kan orsaka förstoppning. Detta är dock ovanligt hos barn. Det är nödvändigt att utesluta celiaki om situationen pågått länge, eftersom förstoppning numera är det vanligaste tarmsymtomet vid celiaki.

Behandling

Särskilda åtgärder behövs sällan för att behandla förstoppning hos nyfödda. Om avföringen är fast, kan maltextrakt eller läkemedel som mjukar upp avföringen, såsom laktulos användas. Man kan börja använda puréer tidigare, t.ex. i fyra månaders ålder.

För barn i lekåldern och äldre barn är det viktigt med en regelbunden dygnsrytm: regelbundna måltider, regelbundna toalettbesök och regelbunden sömn. Det finns sällan en tydlig kostrelaterad orsak till förstoppning; en normal, åldersanpassad kost är vanligtvis tillräcklig. Överdriven konsumtion av mjölkprodukter och ibland en strikt allergikost kan åtminstone delvis vara orsaken till förstoppningen. Vissa livsmedel, såsom bananer, kan också orsaka förstoppning. Det är viktigt att dricka tillräckligt med vatten (cirka 1 liter per dag).

Tarmens "jobb" är att bearbeta mat, så den behöver innehåll, särskilt tillräckligt med fibrer, för att fungera ordentligt.

Ibland är problemet barnets otålighet när det handlar om att gå på toaletten. Det är ofta bra att lära barnet att gå på toaletten vid en viss tidpunkt, till exempel alltid efter frukosten. Man kommer överens om en tid, t.ex. 10‒15 minuter, som barnet sitter på toaletten, även om tarmtömningen inte genast lyckas. Barnet kan till exempel läsa en bok samtidigt. Det är lättare för magen att fungera när barnet sitter på toaletten i en ställning som liknar huksittande med fötterna på ett stadigt underlag. Man kan till exempel ha en låg pall under fötterna. Om barnet är rädd för att tömma tarmen är det bra att till en början belöna barnet för varje lyckat toalettbesök med en liten belöning som barnet tycker om, t.ex. ett klistermärke. Det är också viktigt att barnet inte tvingas till något och att det inte uppstår en "maktkamp" om saken mellan barnet och föräldern.

 

Läkemedelsbehandling

Läkemedelsbehandlingen av förstoppning kan delas in i två delar: utlösning av akut förstoppning och underhållsbehandling av förstoppning. Ibland behövs lavemang för att tömma tarmen om andra åtgärder inte har hjälpt tillräckligt. När tjocktarmen är full av avföring kan man också använda ett tarmtömningsmedel som en 1‒2 dagars kur för att tömma den, varefter underhållsläkemedlen kan börja verka. Tömning av tjocktarmen sker alltid enligt anvisningar från en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården.

Läkemedel som mjukar upp avföringen är laktuloser och makrogoler, som är säkra att använda under långa perioder. Makrogol absorberas inte från tarmen till blodcirkulationen. Dessa preparat verkar genom att öka och mjuka upp avföringsmassan. Läkemedel som stimulerar tarmrörelser behövs sällan hos barn. Ibland är det dock nödvändigt att använda dessa läkemedel tillfälligt. Preparat som innehåller extra fibrer, t.ex. linfrökross, kan också användas för att behandla förstoppning hos barn.

Vid underhållsbehandling är det viktigt att behandla förstoppningen tillräckligt länge, och det är ofta bäst att sluta med läkemedelsbehandlingen gradvis. Som tillräcklig behandlingperiod rekommenderas minst två gånger så lång tid som barnet har haft symtom.

Exempel på underhållsläkemedel som används för att behandla förstoppning

Preparat: Laktuloser

  • Dos: 7,5 ml–15 ml/dygn
  • För barn under 1 år 2,5–5 ml/dygn
  • Dosering vid underhållsbehandling: engångsdos på morgonen.
  • Varning: kan orsaka gasbesvär.

Preparat: Makrogolit

  • Dos: 0,5–2 påsar/dygn för barn över 2 år.
  • Dosering vid underhållsbehandling: 1–2 gånger/dygn, löses upp i vatten;
  • Obs: kan också användas för tömning enligt separata anvisningar.

Preparat: Natriumpikosulfat

  • Dos: Lösning 7,5 mg/ml
  • Kapsel 2,5 mg
  • Individuell dosering 5–20 droppar/dag, enligt läkarens anvisningar.
  • För barn över 12 år 1–2 kapslar/dag.
  • Dosering vid underhållsbehandling: engångsdos på kvällen.
  • Observera: dosen justeras enligt droppar, produkten innehåller sorbitol.

(Suomen Lääkärilehti 2010;65(40):3219-3225)

förstoppning

Kyllä

Uppdaterad  30.6.2023