På basis av remissen och barnets tillväxt planerar primärvårdsläkaren de nödvändiga undersökningarna före mottagningen. En kallelse skickas sedan till barnets hem, tillsammans med instruktioner om hur man förbereder sig. De bör läsas noggrant. Det är en bra idé att ta laboratorieprover, eftersom många laboratorieprovresultat tar upp till flera veckor att få fram.
Mätning och bedömning av barnets tillväxt
Mätningar som görs på rådgivningen och i skolhälsovården är viktiga informationskällor när barnet bedöms på barnläkarens mottagning. Många sjukdomar kan leda till förändringar i tillväxten, vilket kan observeras med hjälp av tillväxtkurvan. Sjukskötaren mäter alltid längd och vikt innan läkarmottagningen.
På mottagningen
På mottagningen diskuteras barnets tidigare sjukdomar och medicineringar. Läkaren kartlägger föräldrarnas tillväxt och utveckling och frågar om eventuella sjukdomar i familjen. Dessutom kompletteras vid behov de förhandsuppgifter som saknades i remissen.
Sjukdomar som påverkar tillväxten kan ta sig uttryck i ett brett spektrum av symtom eller fynd. Därför ställer barnläkaren en mängd frågor och barnet undersöks bokstavligen från topp till tå. Med hjälp av tillväxtkurvorna bedöms om tillväxten är avvikande på något sätt och om det finns några andra oroande drag i tillväxten. Andra symtom, såsom smärta eller besvär, beaktas också, liksom resultaten av läkarens undersökningar. Det är dock ovanligt att någon sjukdom kan diagnostiseras direkt enbart på grundval av avvikande tillväxt.
Laboratorieprover och röntgenundersökningar
Om läkarens undersökningar och tillväxtkurvan ger anledning till misstanke om en tillväxtstörning tar man laboratorieprover av blod, urin och avföring samt röntgenundersökningar. Ibland behövs funktionstester på öppenvårdskliniken. Syftet med laboratorieproverna är att utesluta eller upptäcka sjukdomar som påverkar tillväxten.
De vanligaste proverna i samband med tillväxtundersökningar:
Grundläggande blodstatus PVK+T | En grundläggande blodstatus kan utesluta många tillstånd som leder till anemi eller lågt hemoglobin, t.ex. tarmsjukdomar och störningar i blodbildningen. |
| B-La | Sänkan är en bra screeningsundersökning för sjukdomar som påverkar tillväxten. Det är ett mått på kroppens allmänna inflammatoriska tillstånd. |
| vB-He-tase | Syftet med att mäta syra-basbalansen är framför allt att utesluta sällsynta ämnesomsättningssjukdomar. |
| S-Krea | Njursvikt leder till störningar i längdtillväxten. Syftet med att mäta blodets kreatinin är att identifiera njursjukdomar. |
| P-ALAT | Funktionsstörningar i levern och leversvikt kan leda till störningar i tillväxten. Syftet med att mäta ALAT-värdet är att upptäcka eller utesluta leversjukdomar. |
| P-AFOS | Alkaliskt fosfatas är ett viktigt mått på skelettets ämnesomsättning. Dess huvudsakliga syfte är att upptäcka eller utesluta bensjukdomar eller näringsrelaterade problem. |
| P-Ca-ion och P-Pi | Kalcium och fosfat är benets viktigaste byggstenar. Syftet med att mäta dessa är att upptäcka eller utesluta tillstånd som rör skelettmetabolism, kalcium- och fosfatbrist eller skelettsjukdomar. |
| P-D-vitamin-25-OH | Vitamin D-25-OH är den viktigaste metaboliten av D-vitamin som finns i blodcirkulationen. Att mäta den används för att bedöma nivån av D-vitamin i kroppen. Låga värden förekommer vid bristtillstånd och höga värden vid överdosering. |
| TSH och T4v | TSH som utsöndras av hypofysen reglerar mängden tyroxin (T4v), eller sköldkörtelhormon, som utsöndras av sköldkörteln. Vid hypotyreos sjunker T4v och samtidigt stiger TSH. Vid hypertyreos är det tvärtom. I sällsynta fall av hypotyreos på grund av hypofysen är TSH lågt parallellt med lågt T4v. |
| IGF-1 och tillväxthormon | IGF-1 produceras i kroppen av tillväxthormon och utlöser tillväxteffekterna av hormonet. En direkt analys av tillväxthormon i blodet är mycket sällan nödvändig. IGF-1 är lågt vid brist på tillväxthormon. Höga värden förekommer vid den sällsynta sjukdomen akromegali, som orsakas av en överproduktion av tillväxthormon. |
| Celiaki antikroppar | Vid celiaki är IgA-transglutaminas- och endomysium-antikroppar förhöjda som ett tecken på tarminflammation. Testet kompletteras ofta med ett IgA-test för att utesluta IgA-brist. |
| Fekalt kalprotektin | Vid inflammatorisk tarmsjukdom är kalprotektinet i avföringen förhöjt, varmed det kan behövas en koloskopi. |
| Karyotop | Barnets basalkromosom bestäms när man misstänker att ett överskott eller en brist på kromosomer är orsaken till en avvikelse i tillväxten. Sådana tillstånd är till exempel Turners eller Klinefelters syndrom. |