Tågång anses vara ett normalt fysiologiskt fenomen när barnet lär sig att gå. Man kan tala om tendens till tågång när barnet fortfarande går mestadels på tå sex månader efter att ha lärt sig att gå självständigt.
Den vanligaste orsaken till tågång är så kallad godartad tågång utan någon egentlig sjukdom. Sådana barn utvecklas vanligtvis normalt och har symmetrisk gång. De som går på tå har dock ofta problem med sensorisk reglering, t.ex. känslighet för beröring på fotsulorna.
Om tågången fortsätter under lång tid kan vristens böjningsrörelse bli begränsad och frivillig korrigering av gångmönstret kanske inte längre är möjlig. Ständig tågång belastar lederna och kan orsaka smärta i de nedre extremiteterna och i nedre delen av ryggen. Benen blir lätt trötta av belastningen. Det är vanligt att konstant belastning av främre trampdynan gör främre delen av fotbladet brett och hälarna, som belastas mindre, förblir mjuka och avsmalnande, vilket kan göra det svårt att hitta lämpliga skor.
För en stor del av dem som går tågång normaliseras gångmönstret spontant i förskole- eller skolåldern i takt med att gången blir mer stabil och vikten ökar.
Tågångens svårighetsgrad fastställs genom att bedöma hur stor del av tiden barnet går på tårna:
- mindre än 25 procent
- 25–50 procent
- 50–75 procent
- 75–100 procent.
Uppföljning inom primärvården utan någon särskild behandling räcker, om barnet går på tårna mindre än 50 procent av tiden.
| Undersökning av tågång | Grundliga förhandsuppgifter och klinisk undersökning används för att utesluta möjligheten av skada eller sjukdom. Under den kliniska undersökningen bedöms barnets normala rörlighet och muskeltonus, och det passiva och aktiva rörelseomfånget i vrist, knä och höft mäts. Dessutom bedöms tågångens inverkan på barnets funktionsförmåga och huruvida det orsakar smärta för barnet. |
| Behandling av tågång inom primärvården | Fysioterapeuten handleder vid behov i anskaffning av stödjande skor och i vadstretchning (se även videon med vadstretchning nedan). Ibland beviljas barnet en intensiv period av fysioterapi för att hjälpa hen att utveckla ett nytt gångmönster. Familjens engagemang i hemövningarna är avgörande för att uppnå goda resultat. Om tågång trots anvisningar från primärvården förekommer mer än 50 procent av tiden eller om barnet har utvecklat en begränsning i vristens rörelseomfång, hänvisas hen till en neurolog inom den specialiserade sjukvården med remiss från en hälsocentral- eller skolläkare. |
| Behandling av tågång inom den specialiserade sjukvården | Inom den specialiserade sjukvården kan barnet få en nattortos som lägesbehandling, elektroterapi med mikroström för att öka flexibiliteten i vadmusklerna eller seriegipsning. Vid seriegipsning styrs vristen till ett mittläge i stövelformade gips som används i tre veckor. Vid behov upprepas fysioterapiperioden. Vid betydande begränsningar i vristens böjningsrörelse (vristen kommer inte till ett mittläge, som på bilden) kan vadmusklerna försvagas genom att injicera botulinustoxin direkt i muskeln. Efter injektionen blir det svårare att stå på tårna i mellan några veckor och upp till tre månader. I de svåraste fallen, när vristen inte längre kan föras till ett mittläge på annat sätt, konsulteras en ortoped om en eventuell operation för att förlänga akillessenan eller vadmuskeln. Uppföljningen med 1–2 års mellanrum fortsätter förbi puberteten tills längdtillväxten avtar. De bästa behandlingsresultaten uppnås genom långsiktig övning och familjens engagemang i övningen. |
| Vadstretchningsvideo | I videon visas hur vadstretchningen kan göras hemma.
|