Läkemedelsallergi hos barn

Virusinfektioner hos barn orsakar ofta eksem som kan vara svårt att särskilja från en allergisk reaktion. Därför misstänks läkemedelsallergi ofta, men misstanken bekräftas sällan i vidare undersökningar.

Vid en omedelbar reaktion uppkommer symtomet inom en timme efter att barnet har tagit läkemedlet. Det kan bero på en IgE-förmedlad överkänslighet för läkemedlet eller läkemedlets hjälpämne, vilket kan fastställas med allergitest.

En fördröjd reaktion kommer flera timmar efter att barnet tagit läkemedlet och kan uppkomma först i slutet av antibiotikakuren. Allergitest är inte till nytta för att konstatera en fördröjd reaktion.

Över hälften av läkemedelsallergier hos barn beror på antibiotika. Den vanligaste läkemedelsgruppen som orsakar läkemedelsallergi hos barn är betalaktamantibiotika, som amoxicilliner och cefalosporiner. Detta beror på läkemedelsmolekylens egenskaper och rikliga användning för behandling av exempelvis öroninflammation.

Den näst vanligaste läkemedelsgruppen som misstänks ge allergiska symtom är antiinflammatoriska och smärtstillande läkemedel, exempelvis ibuprofen.

Symtomen, deras svårighetsgrad, använda läkemedel, när reaktionen började och slutade och hur länge den varade samt eventuell behandling som getts är uppgifter som kan hjälpa till att bedöma om det är fråga om läkemedelsallergi.

Om symtomen är allvarliga, avbryts läkemedlets användning och symtomen behandlas.

Om lindriga hudsymtom uppstår första gången under en antibiotikakur, behöver kuren inte avbrytas. Samma läkemedel kan också användas igen.

Om hudsymtomen är besvärliga, avbryts antibiotikakuren och läkaren överväger om det behövs en annan typ av antibiotika. Det finns inget test som tillförlitligt skiljer hudutslag orsakade av en infektion och en allergi från varandra.

Närmare utredningar ska övervägas om det misstänkta allergiska symtomet är allvarligt eller nytt, om läkemedlet är viktigt för barnets vård eller om flera antibiotika (minst tre) är förbjudna på grund av misstänkta allergier. I sådana fall syftar utredningen av läkemedelsallergi till att förhindra allvarliga allergiska reaktioner, undvika onödiga läkemedelsbegränsningar eller hitta ett lämpligt alternativt läkemedel.

Det går att göra laboratorietest 1–12 månader efter den antagna allergireaktionen. Ett hudpricktest eller en specifik IgE-analys av blodprov görs vid misstanke om IgE-förmedlad läkemedelsallergi.

Om testet är positivt anses barnet vara allergiskt mot det ifrågavarande läkemedlet. Om testet är negativt, går det i problemsituationer att göra en exponering med det misstänkta läkemedlet inom den specialiserade sjukvården.

Vid en läkemedelsexponering måste barnet i övrigt vara helt friskt för att en infektion inte ska störa tolkningen av provokationsresultatet. Ibland används också hudpricktest för att undersöka läkemedelsreaktioner (t.ex. på bedövningsmedel).