Med spasticitet avses sträckreflexens aktivitet som är relaterad till muskelns rörelsehastighet, varmed snabb muskelsträckning orsakar en överdriven muskelsammandragning. Det är frågan om en skada på hjärnans övre rörelsenerv. När hjärnan ger signaler till den önskade muskeln, fattas bromsningskraften helt. Detta gör det svårt eller nästan omöjligt att själv kontrollera muskelns rörelse.
Den onormala spänningen i en spastisk muskel motsätter sig sträckning av muskeln då rörelsehastigheten ökar eller när en viss rörelsehastighet eller ledvinkel överskrids. Ju snabbare man försöker utföra rörelsen, desto starkare motsätter sig muskeln rörelsen.
Botulinbehandling
Botulinbehandlingar introducerades för att behandla spasticitet hos barn med cp-skada i mitten av 1990-talet. Den första officiella, och fortfarande vanligaste indikationen är tågång hos cp-skadade personer (spasticitet i vadmuskeln). Indikationerna har utvidgats sedan dess.
Botulinumtoxin injiceras direkt i den spastiska muskeln. Målet är att temporärt försvaga en enskild muskel, och effekten håller i sig i ungefär 3–6 månader. Genom att minska den överdrivna muskelspänningen, dvs. muskeltonus, förbättras barnets funktionalitet. Detta gör det lättare för barnet att använda stöd, dvs. ortoser eller skenor.
Botulinum minskar också smärta. I de svåraste fallen kan hygienen även underlättas, när till exempel byte av blöjor lyckas bättre. Effekten av behandlingen syns bäst då musklerna fortfarande är flexibla.
Botulinbehandlingen ska alltid åtföljas av ett hemvårdsprogram, som omfattar stretchningar som utförs med hjälp av föräldrarna samt enskilda hemövningar.
Botulinbehandlingens effektivitet kan i vissa fall förstärkas med gipsbehandlingar, elstimuleringsbehandlingar och olika behandlingar med skenor, varvid den försvagade muskeln stretchas, eller leden som är funktionellt viktig styrs, till en bättre ställning.
Botulinbehandling är inte lämplig för behandling av omfattande och utbredd spasticitet.
Baklofenbehandling
Det vanligaste läkemedlet för behandling av omfattande och utbredd spasticitet är baklofen som ges oralt. Baklofen verkar på det centrala nervsystemet i ryggmärgen och minskar spasticiteten. Den individuella doseringen söks i samråd med läkaren.
Trötthet, överdriven muskelavslappning, dregling och svårigheter att upprätthålla ställningen kan vara biverkningar av baklofen. Förstoppning och illamående kan också förekomma om högre doser av medicineringen behövs.
Vid behov kan baklofen också ges direkt till ryggmärgen med en läkemedelspump som sätts under huden och en kateter.
Baklofenbehandling som styrs direkt i ryggmärgen, dvs. intratekal baklofenbehandling (ITB) ges om barnet har svår spasticitet eller svåra muskelspasmer, dvs. muskelsammandragningar. Förutsättningen är att man med oral medicinering inte har uppnått tillräcklig effekt, eller biverkningar har förekommit. Biverkningarna av ITB är ofta små, eftersom man med flera gånger mindre doser når samma effekt.