Den vanligaste orsaken till rörelsehandikapp hos barn är CP-skada. Det är frågan om en engångsskada i de områden i hjärnan som reglerar rörelse. Tidpunkten för skadans uppkomst kan vara under fostertiden, under perioden som nyfödd eller i den tidiga barndomen (innan barnet fyllt tre). CP-skada leder alltid till permanenta rörelse- och funktionssvårigheter samt till svårigheter att hålla en upprätt ställning, vilket påverkar funktionsförmågan till olika grad. Symptomen varierar från lindriga rörelsesvårigheter till svårt rörelsehandikapp. CP-skada ska inte blandas ihop med intellektuell utvecklingsstörning, men utvecklingsstörda kan också diagnostiseras med CP-skada.
| Förekomst av och orsaker till CP-skada | I Finland föds det varje år cirka 100-120 barn med CP-skada. Det är det vanligaste syndromet som orsakar rörelsehandikapp i barndomen. 75-80% av hjärnskadorna sker redan under graviditeten (till exempel avvikelse i hjärnans utveckling, hjärninfarkt), 10 % i samband med förlossningen (till exempel skada som orsakats av syrebrist i hjärnan) och 12-21 % efter förlossningen (till exempel infektion i centrala nervsystemet). |
| CP-diagnostisering | När det är fråga om en hjärnskada under perioden som nyfödd - då bilddiagnostikbevis och klinisk symptombild stämmer med skadan - kan CP-diagnosen sättas. Oftast förutsätter CP-diagnosen uppföljning av barnets utveckling, så att problemets beständighet och svårighetsgrad kan fastställas. Svåra skador kan diagnostiseras redan under de första levnadsmånaderna, lindrigare i genomsnitt vid 18-24 månaders ålder. Ofta är de första symptomen hos barnet slapphet och långsam rörelseutveckling. Senast vid fyra års ålder har diagnosen vanligtvis specificerats. Magnetundersökning av huvudet (MRI) är en viktig undersökning för att undersöka hjärnskadans tidpunkt, ställe och omfattning. Enligt studier hittas den förklarande orsaken till rörelsehandikappet för 85-89 % i MRI-undersökning av huvudet. Orsaken till att CP-syndromet har utvecklats kan vara till exempel syrebrist i hjärnan eller någon infektion. |
| Undertyper av CP-skada | Till CP-syndromet hör alltid avvikelse i muskelspänningen dvs tonus. Förhöjd muskelspänning kallas spasticitet. Spasticitet beror på en skada i den övre rörelsenerven i det centrala nervsystemet, varmed den bromsande kraften är bristfällig. Spastiska CP-skador är de vanligaste, och täcker 85-90 % av alla CP-syndrom. Undertyperna av spastiskt CP-syndrom är hemiplegi, diplegi och tetraplegi. Hemiplegins andel av alla CP-skador är nästan 40%. HemiplegiMuskelspänningen dvs muskeltonus i antingen vänstra eller högra delen av kroppen har ökat, vilket gör att den skadade delens muskler inte fungerar normalt. Kroppens andra halva fungerar nästan eller helt normalt. DiplegiÖkad muskelspänning och svårigheter att röra sig koncentreras till de båda nedre extremiteterna, men det finns ofta även olika graders problem i de övre extremiteternas funktionalitet. TetraplegiBåda övre extremiteternas funktion är minst lika svår som de nedre extremiteternas - alla kroppens delar har handikapp. I spastisk form är muskelspänningen ökad. I dystonisk form varierar muskelspänningen. AtetosDet är svårt att hålla kroppsställningen stabil. I atetos förekommer det kontinuerligt små eller stora oavsiktliga muskelrörelser. Muskelspänningen är ofta låg. Atetos är ofta kopplad till koordinationssvårigheter. AtaxiMed ataxi syftas på en motorisk störning, där musklerna inte fungerar koordinerat. Ofta förekommer det balanssvårigheter och det är svårt att rikta rörelsen, det kan även förekomma skakningar och muskelsvaghet i extremiteterna. Rörelserna är trevande. |