Frakturen uppkommer vanligtvis till följd av fall i samma plan eller fall från höjd. Barn eller unga som fått en skenbensfraktur kan vanligtvis inte stödja på benet. Undantagsvis kan frakturer med en bra ställning hos småbarn orsaka endast lätt haltande som symtom.
Frakturen konstateras utifrån en läkar- och röntgenundersökning. Andra bilddiagnostiska alternativ, såsom datortomografi eller magnetundersökning behövs ibland för eventuella tilläggsutredningar av frakturer som ligger nära lederna.
Avvikande från vuxna kan skenbensfrakturer hos växande barn oftast behandlas med gipsning. Längden på gipset beror på frakturens läge men vanligtvis inleds behandlingen med ett gips som sträcker sig från fotbladet till låret och som efter några veckor kan bytas till ett kortare gips som går från nedanför knäet till fotbladet. I samband med gipsningen och under gipsbehandlingen kan frakturens ställning korrigeras.
Gipsningstiden varierar beroende på frakturen och barnets ålder mellan 4–8 veckor. I början av gipsbehandlingen får man vanligtvis inte stödja på foten, varvid barnet, beroende på åldern, behöver kryckor eller en rullstol.
En del av frakturerna kräver operativ behandling där frakturen fixeras med ett stödredskap av metall (spikar, plattor, skruvar, s.k. märgspikar som sätts i benet). En extern fixeringsanordning används vid besvärliga skenbensfrakturer där huden, blodkärl, nerver eller senor skadats.
En återgång till idrottshobbyer är vanligtvis tillåten 2–3 månader efter skadan. I allvarligare fall kan tiden vara till och med mycket längre.