Vilken typ av epilepsi har barn och unga?

Epilepsi är i själva verket en grupp olika sjukdomar med varierande orsaker. Hos vissa försvinner benägenheten att få epileptiska anfall under barndomen, medan andra är tvungna att behandla sin epilepsi livet ut.

Epilepsi är inte en enda sjukdom, utan en stor grupp olika sjukdomar. Epileptiska anfall indelas i fokala (partiella) anfall, då den elektriska störningen som orsakar anfallet startar lokalt i ena hjärnhalvan, och generaliserade anfall, då den elektriska urladdningen som orsakar anfallet sker samtidigt i båda hjärnhalvorna. Fokala och generaliserade epileptiska anfall beror på olika orsaker och vissa epilepsiläkemedel verkar specifikt mot någondera anfallstypen.

Det förekommer också många epilepsisyndrom hos barn, där det gemensamma utöver anfallstypen är typiskt EEG-fynd (EEG – Elektroencefalografi), ett visst läkemedelssvar, alltså reaktion på ett visst läkemedel, och prognos för om anfallen fortsätter upp i vuxen ålder.

Vissa epilepsisyndrom hos barn hör ihop med en viss ålder eller utvecklingsfas och svarar väl på rätt medicinering. I dessa fall kan medicineringen ofta avslutas före vuxen ålder. Sådana epilepsier är exempelvis rolandisk epilepsi och absensepilepsi i barndomen.

Cirka 30 % av barn med epilepsi får anfall trots medicinering och då kallas det svår epilepsi.

Vanliga epilepsier i barndomen

Haitarin otsikkotaso2
Epilepsi hos spädbarn

I spädbarnsåldern förekommer det såväl svåra som lättbehandlade epilepsier och därtill många olika anfallssymtom som inte är epilepsi. Epilepsi kan bryta ut genast efter födseln, till och med före den eller först senare. Också i den allra yngsta åldern kan anfallen var av olika typer.

Hos vissa barn försvinner benägenheten att få epileptiska anfall efter spädbarnsåldern i och med tillväxt och utveckling och i så fall kan epilepsimedicineringen upphöra.

Vissa epilepsier hos spädbarn kan orsaka mycket symtom och också ha en skadlig inverkan på barnets utveckling. Därför är det viktigt att eventuell epilepsi diagnostiseras så tidigt som möjligt och vården inleds snabbt.

En svår epilepsi hos spädbarn är infantil spasm. Under anfallen rycker eller stelnar kroppen i serier. Om infantil spasm misstänks hos barn, ska de undersökas som jourfall på sjukhus.

Epilepsier med fokala anfall

Fokala (partiella) epileptiska anfall kan börja i vilken ålder som helst. Partiella anfall startar i ett visst område av hjärnan. Symtomen varierar beroende på område.

Barnet kan uppleva en förkänning av anfallet, en konstig känning, hörsel- eller synstörning eller rädsla eller någon annan stark känsla. Anfallet kan fortsätta så att ena sidan av kroppen blir stel eller rycker, medvetandet grumlas eller det kan utvecklas till ett tonisk-kloniskt anfall med medvetslöshet och kramper i hela kroppen.

Av epilepsierna med fokala anfall reagerar vissa väl på behandling, medan andra kan vara svårbehandlade. Vid magnetundersökning av hjärnan kan orsaken till fokal epilepsi visa sig vara utvecklingsstörning i hjärnbarken eller ett ärr eller en vävnadsskada efter en störning i hjärnans blodcirkulation eller infektion. För en stor del är dock resultatet från magnetundersökningen normalt och orsaken till anfallen förblir okänd.

Godartade fokala epilepsisyndrom i barndomen

Rolandinsk epilepsi och Panayiotopoulos syndrom är epilepsier som bryter ut i en viss ålder och där vissa barn bara har ett eller några anfall som motsvarar sådan epilepsi. Det behövs inte nödvändigtvis någon medicinering alls. Återkommande anfall svarar i regel väl på läkemedel och känsligheten för anfall försvinner när barnet växer. Medicineringen kan avslutas före vuxen ålder och inga nya anfall förekommer. Bakgrunden till de här epilepsierna misstänks vara en genetisk känslighet, men de enskilda generna är hittills okända och de undersöks endast i vetenskapligt forskningssyfte.

Rolandinsk epilepsi

  • Bryter vanligen ut vid 5–10 års ålder.
  • Anfallen börjar oftast i sömnen.
  • Typiska anfallssymtom: domning och ryckningar i ena sidan av ansiktet, salivutsöndring, talsvårighet. I det här skedet är medvetandet ofta normalt.
  • Anfallet kan sprida sig till ryckningar i armar och ben och utvecklas till ett medvetslöshets- och krampanfall.
  • Vid den här typens epilepsi visar EEG typiska förändringar, men magnetundersökning av hjärnan visar normalt resultat.
  • Anfallen försvinner före vuxen ålder och då kan medicineringen avslutas.

Panayiotopoulos syndrom

  • Bryter vanligen ut vid 3–6 års ålder.
  • Typiska anfallssymtom: illamående och blekhet under vilka barnets medvetande är normalt, därefter blir barnet småningom frånvarande, ögonen kan rulla åt sidan och ryckningar kan förekomma.
  • Anfallen är långa och kan pågå i flera, till och med tiotals minuter, börjar ofta i sömnen.
  • Vid den här typens epilepsi visar EEG typiska förändringar, men magnetundersökning av hjärnan visar normalt resultat.
Absensepilepsi i barndomen

Absensepilepsi (frånvaroepilepsi) i barndomen börjar vanligen i 5–7 års ålder. I början är det vanligt med täta anfall, men läkemedelsbehandling hjälper i regel bra mot anfallen. Medicineringen kan avslutas före vuxen ålder. Hos vissa som haft denna typ av epilepsi kan det dock i vuxen ålder förekomma enstaka medvetslöshets- och krampanfall, i sådana fall måste medicineringen börjas på nytt.

  • Anfallen är korta frånvaroattacker på 4–20 sekunder, under vilka alla aktiviteter och kontakten plötsligt upphör och sedan återställs lika plötsligt.
  • Under frånvaron kan barnet blinka med ögonen eller ögonen vänds uppåt.
  • Det kan förekomma tiotals eller till och med hundratals anfall om dagen.
  • Frånvaroattackerna kan orsaka farliga situationer till exempel i trafiken och stör barnets koncentration och lärande, därför är det viktigt med läkemedelsbehandling.
Epilepsi som börjar i ungdomsåren

Juvenil myoklonisk epilepsi och juvenil absensepilepsi börjar i ungdomsåren. Också fokal epilepsi kan börja i ungdomen. De flesta av dessa epilepsier reagerar väl på läkemedel, men om epilepsin börjar i ungdomsåren innebär det ofta att det inte går att sluta medicineringen, utan man måste ta epilepsiläkemedel också som vuxen.

Juvenil myoklonisk epilepsi

Anfallstyper: plötsliga muskelryckningar (myoklonier), toniskt-kloniska anfall, frånvaroattacker.

  • Anfallen inträffar typisk på morgonen.
  • Sömnbrist, starkt blinkande ljus och baksmälla ökar risken för anfall.
  • Hjärnans struktur är normal.
  • Reagerar väl på läkemedel, men medicineringen måste fortsätta i vuxen ålder.

Juvenil absensepilepsi

  • Anfallstyper: frånvaroattacker, toniskt-kloniska anfall.
  • Är inte alltid lätt att särskilja från absensepilepsi i barndomen, de här epilepsierna ingår i samma epilepsigrupp.
  • Sömnbrist och snabb djupandning ökar risken för anfall.
  • Hjärnans struktur är normal.
  • Reagerar väl på läkemedel, men medicineringen måste fortsätta i vuxen ålder.
Ovanliga former av epilepsi

Sällsynta diagnoser syftar på sjukdomar som förekommer hos högst en person av 2 000. Vissa epilepsier hör till sällsynta sjukdomar.

Ovanliga former av epilepsi bryter ofta ut i barndomen. Sådana ovanliga epilepsier är bland annat svår epilepsi hos spädbarn och infantila spasmer samt hos något större barn Lennox-Gastauts syndrom, Landau-Kleffners syndrom och epilepsi med kontinuerliga urladdningar i sömnen.

Ovanliga epilepsier kan orsakas av en ovanlig genetisk avvikelse, som vid Dravets syndrom eller Unverricht-Lundborgs sjukdom eller av en ovanlig utvecklingsstörning i hjärnbarken, som Sturge-Webers syndrom. Det finns redan hundratals kända ovanliga genetiska avvikelser som orsakar epilepsi.

Ovanliga former av epilepsi är ofta svårbehandlade, det vill säga att anfall förekommer trots medicinering och ofta sammanhänger de med andra problem, som inlärningssvårigheter. Vid vissa ovanliga epilepsier fungerar vissa läkemedel speciellt väl och andra läkemedel måste undvikas. Bland annat därför är det viktigt att få korrekt diagnos.

Det kan vara svårt för familjer med ett barn som har en ovanlig form av epilepsi att hitta andra med samma sjukdom på den egna orten, men till exempel via Epilepsiförbundet kan det gå att hitta barn med samma epilepsiform.

Svår epilepsi hos barn

Epilepsin kallas svår om anfallen fortsätter trots läkemedelsbehandling som är lämplig för epilepsitypen. Cirka 30 % av epilepsierna hos barn är svåra. Vissa barn har anfall varje vecka, andra flera anfall om dagen.

Svår epilepsi kan bero på olika saker: genetik, struktur, ämnesomsättning, infektion eller immunologi. Men inte heller vid dessa epilepsier går det alltid att få fram den bakomliggande orsaken. Många ovanliga epilepsiformer är svåra.

Vid svår epilepsi har barn ofta också tilläggsproblem, till exempel inlärningssvårigheter. Inlärningssvårigheterna kan delvis bero på orsaken till epilepsin (t.ex. hjärnskada eller utvecklingsstörning) eller de kan förekomma i vågor enligt förändringar i anfallsläget. Ibland kan det pågå nästan oavbruten elektrisk epileptisk störningsaktivitet i hjärnbarken, vilket också inverkar skadligt på barnets inlärning och utveckling.

Behandlingen av svår epilepsi kräver ofta en kombination av flera (vanligen två eller tre) läkemedel eller så övervägs andra behandlingsmöjligheter, som epilepsikirurgi, diet eller stimuleringsbehandling. Om det inte går att undvika anfall helt, är behandlingens mål att barnet ska ha en så bra funktionsförmåga som möjligt och familjen en bra livskvalitet. Aspekter som påverkar det är utöver anfall, läkemedel och deras biverkningar, också barnets närmiljö, åtgärder som stödjer barnets utveckling och lärande samt samhällets stödformer för familjen.

 

Kyllä

Uppdaterad  17.2.2021