Indirekta effekter på laboratorievärden som orsakas av fasta tumörer varierar stort och beror närmast på tumörens läge och spridning. Det är sällsynt att en cancersjukdom utsöndrar ett ämne (s.k. markör) som är typiskt för en viss cancerform i blodomloppet och som kan fastställas och därmed ge ett tecken på typen av cancer.
Leukemi är ett specialfall, eftersom cancercellerna (leukemiska blaster) ofta cirkulerar i blodet vid diagnostiseringen av sjukdomen och därmed kan man komma fram till en diagnos redan utgående från ett blodprov innan undersökningen av benmärgsprovet.
Förändringar i blodbilden
Blastcellerna som delar sig snabbt vid leukemi fyller benmärgen och stör benmärgens produktion av blodkroppar. Därför upptäcker man i blodbilden ofta en kraftig minskning av blodkroppar (i praktiken hemoglobinet) och blodplättar.
Antalet vita blodkroppar kan vara nedsatt, normalt eller förhöjt. När det totala antalet är förhöjt representerar ofta de vita blodkropparna sjuka celler och antalet normala och friska vita blodkroppar har i noggrannare undersökningar minskat.
Ett likadant fenomen kan konstateras också när en fast tumör har sänt metastaser till benmärgen, även om en så omfattande spridning av en fast tumör till benmärgen är relativt sällsynt. Oftast är patientens blodbild normal eller nästan normal vid upptäckt av en fast tumör.
Tumörmarkörer
En del av fasta tumörer utsöndrar ett typiskt spårämne som kan fastställas i blodomloppet.
Till exempel groddcellstumörer och hepatoblastom i levern utsöndrar AFP (alfa-1-fetoprotein), vars koncentration hos ett friskt barn efter neonatalperioden normalt är mycket liten.
Även neuroblastom utsöndrar ofta NSE (neuronspecifikt enolas) i blodomloppet. Sådana markörer kan användas som hjälp för diagnostiken men en ännu större nytta har de i bedömningen av vårdens effektivitet samt i uppföljningen, varvid en ökad koncentration av markören kan varna om ett återfall av sjukdomen redan innan man upptäcker något oroande i de bilddiagnostiska undersökningarna.