Motoriska avvikelser

Elias var en ”mjuk baby”, det vill säga att hans muskeltonus var lägre än hos jämnåriga. Vid 4 månaders ålders hade kontakten utvecklats väl och Elias grep tag i leksaker, men trivdes inte på mage eftersom det var jobbigt att hålla huvudet uppe. Rådgivningens hälsovårdare och läkare hänvisade Elias till fysioterapeut. Föräldrarna fick anvisningar för att stödja Elias motorik. Elias lärde sig gå när han var 1 år och 6 månader. På 5-årskontrollen på rådgivningen kunde han inte hoppa på ett ben och var inte intresserad av bollspel på dagis. Det var svårt för honom att lära sig cykla. Via rådgivningen kom Elias med i en motorikgrupp. Som 10-åring började han spela innebandy i skolans lag och klara sig i vardagen med sina motionsfärdigheter.

Barnets motoriska utveckling följs upp på rådgivningens årskontroller. Du kan läsa om barns typiska utveckling exempelvis på Mannerheims Barnskyddsförbunds webbplats.

• Information om mannerheims barnskyddsforbund (mll.fi)

En närmare undersökning av barnets motoriska utveckling behövs om

• Barnets utveckling stannar eller går bakåt.
• Under ettårigt barn använder den ena sidans hand mer än den andra. Barn under ett år ska använda händerna symmetriskt, dvs. barnet får inte vara höger- eller vänsterhänt. Vid fem månaders ålder ska barnet ta tag i en framsträckt leksak lika bra med båda händerna.
• Muskelsvaghet; att röra armar och ben mot tyngdkraften eller att byta ställning är besvärligt i relation till barnets ålder.
• Barnet går ständigt på tå sex månader efter att hen har lärt sig gå.
• Tågång med ena foten en månad efter att barnet har rest sig upp och lärt sig gå.
• Barnet använder fötterna olika, t.ex. släpar eller slänger med den ena foten.
• Barnet har inte lärt sig gå vid 18 månaders ålder.
• Barnet har uppenbara svårigheter med att använda händerna eller med andra motoriska färdigheter.

Barn med motoriska avvikelser undersöks av läkare på rådgivningen och hänvisas till bedömning av fysioterapeut eller ergoterapeut. Vid mindre motoriska problem behövs ingen tilläggsundersökning, utan familjen får råd hur de kan stödja barnets motorik i vardagen.

Om det förekommer nedan uppräknade oroande drag i barnets motorik, dvs. allvarliga neurologiska symtom, som tyder på en neurologisk sjukdom, hänvisas barnet till undersökning inom specialsjukvården. Om symtomen dyker upp plötsligt kan undersökning behövas omedelbart.

• Osymmetrisk användning av armar och ben
• Muskelsvaghet
• Spasticitet, dvs. onormalt ökad muskelspänning
• Ataxi, dvs. fumlighet, ryckiga rörelser
• Tillbakagång av färdigheter eller uppstannad utveckling.

Spädbarn

En fysioterapeut bedömer babyns helhetsutveckling i relation till åldern. Till exempel följande saker undersöks på mottagningen.

Kontakt

• Riktar och följer med blicken, ler, jollrar.

Behärskar mittlinjen i olika utgångsställningar

• För händerna till mittlinjen
• Rörelsernas symmetri i ryggläge

Kontroll av huvudet och ställningen mot tyngdkraften i olika ställningar

• Håller upp huvudet i magläge

Användning av händerna

• Tar tag i leksak med båda händerna och för leksaken från ena handen till den andra
• Självständiga rörelser
• Flyttar tyngden
• Vänder sig
• Kravlar, kryper, reser sig, går

Muskeltonus och ledernas rörlighet

• Låg tonus (ofta lite långsammare motorisk utveckling)
• Hög tonus (tendens att sträcka på sig eller dra upp sig i ”båge")

Barn i lek- och skolåldern

Fysioterapeuten bedömer om det förekommer problem med att röra på sig i vardagen eller om färdigheterna är låga för åldersgruppen och barnet inte till exempel klarar sig i utelekar med jämnåriga.

Fysioterapeuten bedömer barnets grovmotoriska färdigheter. Sådana är till exempel att gå och springa i olika riktningar, olika hopp, att sparka och kasta boll, gå ner på huk och stiga upp på tå. Därtill bedöms muskelstyrkan och ledernas rörlighet, kroppsuppfattning samt koordination och balans.

En ergoterapeut bedömer barnet om hen har svårt att klara självständiga aktiviteter i vardagen för sin ålder (t.ex. att klä på sig och av sig, äta) eller svårigheter att delta i verksamhet och lekar avsedda för åldersgruppen (t.ex. utelekar, pyssel, ritning).

Ergoterapeuten bedömer

Grovmotoriska färdigheter

• Kroppsuppfattning och kroppskontroll som påverkar barnets motorik, t.ex. att klättra, cykla eller spela boll samt deltagande i lekar och aktiviteter med andra barn.

Finmotoriska färdigheter

• Händernas samarbete, handmotorikens exakthet, fingerfärdighet som påverkar hur barnet klarar av att pyssla, bygga, äta och klä på sig.

Öga-hand koordination

• Rita, pussla, bygga med klossar, pyssla.

Visuell gestaltning

• Avskilja detaljer på bilder, uppfattning av riktningar, bygga enligt modell, gestalta helhet av delar i pussel.

Hantering av sinnesintryck

• Hur barnet reagerar på information från olika sinnesintryck (känsel, hörsel, syn och rörelse) och om barnets eventuella avvikande reaktion försvårar deltagandet i vardagliga situationer.

Lekfärdigheter

• Hur använder barnet sin kropp i lekar, vågar hen klättra, gunga, snurra och hoppa
• Hur barnet kombinerar och bygger i lekar
• Hur barnet hittar på lekar och använder sin fantasi.

Interaktionsfärdigheter

• Barnets initiativförmåga, koncentration, funktion enligt instruktioner.

Självständighet i vardagliga aktiviteter

Babyn utvecklas i växelverkan med sina närmaste och till en början går det enklast att umgås med babyn i famnen. Det är bra att genast från födseln vänja babyn vid olika ställningar både i famnen och på golvet, så att hen lär sig hålla upp huvudet och kravla. Färdigheterna utvecklas bäst i den vardagliga skötseln och umgänget, babyn behöver ingen speciell ”jumpa”. Barnet lär sig färdigheter stegvis och det lönar sig inte att till exempel börja öva gång förrän babyn själv börjar resa sig mot stöd.

Det här kan du göra för att stödja babyns utveckling:

Prata med babyn och locka hen till ögonkontakt på mittlinjen.

Lyft upp och lägg ner babyn via sidan.

Bär babyn i olika ställningar så att hen lär sig hålla upp huvudet och kontrollera olika kroppsställningar.

Låt babyn öva sig att ligga på mage dagligen. Att stödja sig på armbågarna är viktigt för att självständig rörelse ska utvecklas.

Alla barn mår bra av mångsidig vardagsmotion och lek i olika terränger, som mjuk sand, skog och vatten. Att klättra i lekställningar utvecklar också barnets färdigheter. Att gå barfota i mjuk terräng (t.ex. sandstrand) på sommaren stödjer balansen och tolkningen av sinnesintryck.

Många kommuner och privata organisationer och idrottsföreningar arrangerar gruppmotion för barn.

Många hälsocentraler har motorikgrupper ledda av fysioterapeuter eller ergoterapeuter för barn med mindre motoriska problem, där man tränar färdigheter och kroppsuppfattning enligt åldersgrupp. Barnet kan komma med i en grupp via hälsocentralernas fysio- och ergoterapeuter.

• Motionsrekommendation för barn och unga i åldern 7–17 år (Undervisnings- och kulturministeriet)

Barn med motoriska problem som begränsar funktionsförmågan i vardagen kan enligt behov få individuell fysio- eller ergoterapi. Det är viktigt att också barnets närmiljö (familjen, dagis, skola) får anvisningar hur de kan stödja barnets motorik i vardagen.

Fysioterapi

Fysioterapi är medicinsk rehabilitering med syftet att stödja barnets motorik och aktivitet i vardagen. Målen för fysioterapin sätts upp tillsammans av barnet, närstående och terapeuten. Fysioterapeutens uppgift är att hjälpa till att hitta nya verksamhetssätt som stödjer barnet. Med tanke på barnets rehabilitering är det väsentligt att alla i barnets närmiljö – familjen och dagis eller skola – förbinder sig till målen, eftersom den egentliga träningen och färdigheternas utveckling sker genom vardagliga aktiviteter.

Fysioterapi för barn kan ges av kommunala eller privata fysioterapeuter.

Ergoterapi

Ergoterapi är medicinsk rehabilitering med syftet att stödja utvecklingen av barnets motoriska färdigheter och gestaltning, deltagande i lekar, skolgång, hobbyer och förmåga att ta hand om sig själv. Ergoterapi är till nytta för barn som på grund av sjukdom, skada eller avvikelser i utvecklingen har svårt att klara av vardagliga aktiviteter.

Ergoterapin genomförs med hjälp av målinriktade lekar och aktiviteter som planeras tillsammans med barnet enligt hens intressen. Metoder som används är till exempel lek, spel, byggande och skapande verksamhet. Terapiaktiviteterna är tillräckligt utmanande och roliga och ger erfarenheten av att lyckas. Därmed förstärks barnets jagbild och det blir lättare för hen att klara sig i vardagen. Ergoterapin är ofta individuell, men kan också ges i par eller grupp.

Ergoterapeuten ger också föräldrarna samt daghemmets eller skolans personal råd hur de kan stödja barnet. Metoder för att stödja barnets utveckling och inlärning i vardagliga situationer planeras tillsammans. Handlett arbete med barnets närnätverk eller ergoterapi genomförs i form av besök på mottagningen, hem-, skol- eller daghemsbesök.

Ergoterapi för barn kan ges av kommunala eller privata talterapeuter.

Tillgång till fysio- och ergoterapi

Barnet hänvisas till fysio- och ergoterapi med remiss från rådgivningen eller skolhälsovården. Ta kontakt med den egna rådgivningen eller skolhälsovården om du är oroad över ditt barns motoriska färdigheter.

Tågång är vanligt hos små barn när de lär sig gå. Om tågången fortsätter i över sex månader eller barnet går på tå med ena foten, ska du kontakta rådgivningen.

Tågående anses vara ett normalt fysiologiskt fenomen när barnet lär sig gå. Det kan kallas habituell tågång när barnet ännu sex månader efter att ha lärt sig gå själv föredrar att gå på tå.

Den vanligaste orsaken till det här är så kallad idiopatisk tågång utan någon egentlig bakomliggande sjukdom. Hos dessa barn är utvecklingen vanligen normal och gången symmetrisk. Tågångarna har dock ofta sensorisk överkänslighet, t.ex. beröringskänslighet i fotsulorna.

Om tågåendet fortsätter länge kan fotledens böjning begränsas och då lyckas det inte nödvändigtvis längre att korrigera gången med vilja. Ständig tågång anstränger lederna och kan orsaka smärta i benen och ryggslutet. Det är vanligt att kontinuerligt tågående gör fotens framdel bred och hälarna som belastas mindre blir mjuka och avlånga, vilket kan göra det svårt att hitta passliga skor.

Utifrån grundliga förhandsuppgifter och klinisk undersökning utesluts möjligheten att tågången beror på skada eller sjukdom. Barnets normala motorik och muskeltonus bedöms, och vristens, knäets och höftens passiva och aktiva rörelsebanor mäts. Därtill bedöms hur tågåendet påverkar barnets funktionsförmåga och om det orsakar barnet smärta.

Bedömning av tågångens svårighetsgrad: på tå under 25 %, 25–50 %, 50–75 % eller 75–100 % av tiden.

De flesta tågångare börjar gå normalt av sig själv fram till förskole- eller skolåldern när gången blir stabil och vikten ökar.

Det räcker med uppföljning inom bashälsovården utan någon speciell behandling om barnet går på tå mindre än 50 % av tiden.

Vid behov ger fysioterapeut råd om att skaffa stadiga skor och hur vaden kan tänjas (se också video nedan om tänjning av vaden). Ibland beviljas barnet en intensiv fysioterapiperiod för att öva in ett nytt sätt att gå. Det är väsentligt att familjen förbinder sig till övningar hemma för att resultaten ska bli goda. Om barnet trots råd från bashälsovården går på tå över 50 % av tiden eller om barnet har utvecklat begränsning i fotledernas rörelser, skriver hälsocentral- eller skolläkaren remiss till en neurolog inom specialsjukvården.

Behandlingsformer som barnet vid behov kan få inom specialsjukvården är nattskenor för att korrigera fötternas ställning, behandling med mikroström för att öka vadmusklernas flexibilitet eller seriegipsning. Vid seriegipsning styrs vristen i neutralt läge i stövelformat gips som används i tre veckor. Vid behov rekommenderas att barnet får en ny intensiv fysioterapiperiod.

Vid svår begränsning av fotledens böjningsrörelse (vristen kan inte böjas i mittläge, som på bilden), kan vadmusklerna försvagas genom att injicera botulinumtoxin i muskeln. Då blir det svårare att stiga upp på tå så länge medlet verkar, från några veckor till tre månader.

I de allra svåraste fallen där fotleden inte längre kan fås i mittläge med andra metoder, får en ortoped undersöka barnet för att ta ställning till om det eventuellt behövs en operation för att förlänga akillessenan eller vadmuskeln.

Svåra tågångsfall ska följas upp med 1–2 års mellanrum över puberteten tills de inte längre växer på längden.

De bästa behandlingsresultaten uppnås med långsiktig träning och familjens engagemang.