Läkemedelsallergi hos barn

Virusinfektioner hos barn orsakar ofta eksem som kan vara svårt att särskilja från en allergisk reaktion. Därför misstänks läkemedelsallergi ofta, men misstanken bekräftas sällan i vidare undersökningar.

Vid en omedelbar reaktion uppenbarar sig symtomet inom en timme efter att barnet har tagit medicinen. Det kan bero på IgE-förmedlad känslighet för läkemedlet eller läkemedlets hjälpämne, vilket kan fastställas med allergitest.

En fördröjd reaktion kommer efter flera timmar efter att barnet tagit medicinen och kan dyka upp först i slutet av antibiotikakuren. Allergitest är inte till nytta för att konstatera en fördröjd reaktion.

Över hälften av läkemedelsallergier hos barn beror på antibiotika. Den vanligaste läkemedelsgruppen som orsakar läkemedelsallergi hos barn är betalaktamantibiotika, som amoxicilliner och cefalosporiner. Det beror på läkemedelsmolekylens egenskaper och rikliga användning för behandling av exempelvis öroninflammation.

Den näst vanligaste läkemedelsgruppen som misstänks ge allergisymtom är antiinflammatoriska och smärtstillande läkemedel, exempelvis ibuprofen.

Symtom på omedelbar läkemedelsallergisk reaktion är nässelutslag och svullnad, ofta i läpparna och runt ögonen.

Hudutslag är det vanligaste symtomet vid misstänkt läkemedelsallergi hos barn, men utslagen orsakas ändå sällan av ett läkemedel. Det här beror sannolikt på att infektionen som läkemedlet ordinerats för kan orsaka likadana symtom som läkemedelsallergi.

Också infektionen och antibiotikan kan tillsammans orsaka hudutslag. Det vanligaste symtomet efter eksem är nässelutslag och svullnad. Anafylaktiska läkemedelsreaktioner är ovanliga hos barn.

Den vanligaste orsaken till omedelbara symtom är penicillin eller antibiotika besläktad med penicillin. Reaktionen kräver att barnet tidigare har utsatts för läkemedlet och den uppstår varje gång barnet får läkemedlet, ofta kraftigare än föregående gång. Fördröjda symtom kan vara olika hudsymtom.

Symtomen, deras svårighetsgrad, använda mediciner, när reaktionen började och slutade och hur länge den varade samt eventuell behandling som getts är uppgifter som kan hjälpa till att bedöma om det är fråga om läkemedelsallergi.

Om symtomen är allvarliga, avbryts läkemedlets användning och symtomen behandlas.

Om lindriga hudsymtom uppstår första gången under en antibiotikakur, behöver kuren inte avbrytas. Samma läkemedel kan också användas igen.

Om hudsymtomen är besvärliga, avbryts antibiotikakuren och läkaren överväger om det behövs en annan typ av antibiotika. Det finns inget test för att tillförlitligt särskilja hudutslag orsakade av infektion respektive allergi från varandra.

Närmare utredning ska övervägas om det misstänkta allergisymtomet är allvarligt eller nytt, om läkemedlet är viktigt för barnets vård eller om flera antibiotika (minst tre) är förbjudna på grund av misstänkt allergi. I sådana fall syftar utredningen av läkemedelsallergi till att förhindra allvarliga reaktioner, undvika onödiga läkemedelsbegränsingar eller hitta ett lämpligt alternativt läkemedel.

Det går att göra laboratorietest 1–12 månader efter den antagna allergireaktionen. Pricktest eller specifik IgE-analys av blodprov görs vid misstanke om IgE-förmedlad läkemedelsallergi.

Om testet är positivt anses barnet vara allergiskt mot det ifrågavarande läkemedlet. Om testet är negativt, går det i problemsituationer att göra en provokation med det misstänkta läkemedlet inom specialsjukvården.

Vid läkemedelsprovokation måste barnet i övrigt vara helt friskt för att en infektion inte ska störa tolkningen av provokationsresultatet. Ibland används också pricktest för att undersöka läkemedelsreaktioner (t.ex. på bedövningsmedel).

Den primära behandlingen är att undvika läkemedlet som orsakar symtom.

Nässelutslag behandlas med antihistamin, som då ges i dubbel dos jämfört med normal behandlingsdos.

I sällsynta fall behandlas nässelutslag med en kort kur av kortisontabletter. Svåra reaktioner behandlas på sjukhus.

En allmän allergisk reaktion, anafylaxi, kräver en omedelbar adrenalininjektion i muskeln och fortsatt behandling med antihistamin samt därtill ofta en kortisonkur.