Njurfunktionen spelar ofta en viktig roll för en lyckad läkemedelsbehandling. Läkemedel tas upp från matsmältningskanalen till blodomloppet och verkar ofta som sådana i kroppen. Vissa läkemedel har dock bara effekt genom sina nedbrytningsprodukter, det vill säga metaboliter. Dessa metaboliter produceras av enzymer i både levern och i vissa andra vävnader.
Väldigt många läkemedel elimineras via njurarna med urinen. Läkemedlen kan utsöndras antingen oförändrade eller som de ovannämnda metaboliterna. Vid njurinsufficiens bromsas denna utsöndring, vilket kan leda till ackumulering av läkemedlet i kroppen och vilket i sin tur kan leda till biverkningar om inte dosen minskas.
Vissa läkemedel såsom vätskedrivande läkemedel, SGLT-2-hämmare som används som diabetesläkemedel (dapagliflozin, empagliflozin, kanagliflozin) samt blodtryckssänkande läkemedeln ACE-hämmare (bla. enalapril, lisinopril, ramipril) och AT-II receptorblockare (bla. kandesartan, losartan, valsartan) påverkar hela eller delar av njurarna. I vissa fall minskar effekten av dessa läkemedel när njurfunktionen försämras och det finns skäl att överväga andra möjliga alternativ. Men till exempel ACE-hämmare och AT-II receptorblockare används specifikt för att behandla diabetisk njursjukdom (diabetisk nefropati). Läkemedlen minskar mängden albumin som utsöndras i urinen hos diabetespatienter samtidigt som de har en gynnsam effekt på blodtrycket och fortsätts därför i allmänhet med en låg dos.