Ju mindre lyssnaren kan höra, desto viktigare är det att se talet. Vid läppavläsning flyttas lyssnarens blick till olika delar av talarens ansikte. Ljudinformation (t.ex. om talaren sade "fisk" eller "disk") hämtas från den nedre delen av ansiktet. Information om satsmelodin (t.ex. om talaren är förvånad eller irriterad) hämtas från den övre delen av ansiktet. Å andra sidan fås ledtrådar för visuell taluppfattning ofta från ett större område än munnen och ansiktet. Till exempel höjer och sänker talare axlarna, gestikulerar ofta med händerna och pekar på olika föremål i omgivningen. Att se tal innebär ofta att man även följer ledtrådar i omgivningen.
Talaren bör också öka ögonkontakten om lyssnaren har svårt att förstå vad som sägs. Särskilt i nära relationer, där problemen med hörandet är kända, hjälper det att se ansiktet för att samtalet ska flyta smidigare. När man pratar med ett barn är det bra att komma ihåg att barn med hörapparat får viktigt stöd för den övergripande utvecklingen av kommunikations- och talspråksfärdigheter av att se talarens ansikte.