Biverkningar av läkemedel
Alla läkemedel som används i behandlingen av smärta har någon biverkan, men allvarliga biverkningar är mycket sällsynta. För många läkemedelsgrupper omfattar de vanligaste biverkningarna torr mun, förstoppning, trötthet och svindel.
Medicineringen med ett nytt läkemedel påbörjas i allmänhet i lugn takt och först med en liten dos så att eventuella biverkningar kan följas upp och behandlas innan läkemedelsdosen höjs till den nivå som behövs för smärtlindringen. Man försöker minimera biverkningarna till exempel med god behandling av symtomen (förstoppning, torr mun) och val av lämplig tidpunkt för läkemedelsdoserna (läkemedel som orsakar trötthet främst på kvällen). Om biverkningarna är många eller om de i väsentlig grad försämrar livskvaliteten, blir man dock ibland tvungen att byta ett läkemedel mot ett annat läkemedel som vanligtvis hör till samma grupp av läkemedel så att man kan höja dosen till en nivå som är tillräcklig.
Det finns stora individuella skillnader då det gäller patienternas disposition för biverkningar av olika läkemedel, och av denna anledning är en separat dostitrering för alla patienter viktig. Det finns dock många alternativa läkemedel för nästan alla patienter, och vanligtvis tolereras något av alternativen med tanke på biverkningarna.
Läkemedel och trafik
Bortsett från antiinflammatoriska medel, paracetamol och lokalbehandlingspreparat verkar alla läkemedel som används i behandlingen av smärta genom det centrala nervsystemet, och också de vanligaste biverkningarna beror på det centrala nervsystemet: trötthet, svindel, ibland störningar i synskärpan.
När medicinering med nya antidepressiva medel eller antiepileptika inleds är det också bra att följa upp eventuella biverkningar och undvika att köra bil fram till att symtomen har utjämnats. När läkemedelsdosen har stabiliserats finns det vanligtvis inget hinder för att köra bil.
Opioiderna har i allmänhet en tydligare tendens än antidepressiva medel och antiepileptika att försämra uppmärksamheten och styra rörelserna, och därför ska man inte köra bil under två veckor efter att man börjat ta läkemedlen eller efter att dosen har höjts. Inom två veckor vänjer sig kroppen vid opioiderna eller den nya dosen av dessa, och då kan man i allmänhet köra bil igen som vanligt.
Läkemedelsinteraktioner
Läkemedel kan påverka varandras absorption, sönderdelning och utsöndring i kroppen eller förstärka varandras positiva och negativa effekter.
För att hindra skadliga interaktioner av läkemedel, till exempel sådana som orsakar trötthet eller som i kombination betydligt försämrar effekten av ett läkemedel, är det viktigt att den läkare som planerar smärtbehandlingen har exakta uppgifter om alla läkemedel som patienten använder.
Man försöker också dra nytta av interaktioner i läkemedelsbehandlingen genom att bygga upp en kombination av sådana läkemedel med effekthöjande effekt på varandra som verkar i samma riktning, men som har olika mekanismer.
Smärtstillande läkemedel och graviditet
Under graviditetens första tre månader, dvs. när fostrets kropp utvecklas, vore det bra att enligt möjligheterna undvika ett flertal smärtstillande medel.
Under en graviditet, också under de första tre månaderna, är det säkraste smärtstillande medlet paracetamol.
Det finns skäl att undvika regelbunden användning av antiinflammatoriska medel under de första tre månaderna av en graviditet, och de ska inte användas överhuvudtaget under de tre sista månaderna av en graviditet.
Antidepressiva medel och antiepileptika ger sannolikt inte upphov till en större risk för fostermissbildningar, men forskningsinformationen är inte täckande för alla läkemedel. I regel kan de användas efter de första tre månaderna av en graviditet, men man bör försöka ta en så liten dos som möjligt.
Man har heller inga uppgifter om att opioiderna skulle ge upphov till missbildningar, men om dessa används i slutet av graviditeten kan de ge upphov till abstinensbesvär hos den nyfödda.
Föregående sidaNästa sida